Tre unga syriska kvinnors berättelser om en vardag som präglas av krig

Aicha Hassan left Syria for Lebanon for years ago. She doesn't want to stay in Lebanon, but "I don't intend to go back to Syria, either, even if things get better." Credit: Venetia Rainey. Used with permission

För fyra år sedan lämnade Aicha Hassan Syrien och flydde till Libanon. Hon vill inte stanna i Libanon men säger ändå att hon “inte planerar att återvända till Syrien även om saker och ting blir bättre.” Foto: Venetia Rainey. Publicerad med tillåtelse.

Denna artikel av Venetia Rainey publicerades ursprungligen på hemsidan PRI.org den 14 mars 2016 och återges här enligt ett publiceringsavtal.

Fem år är en lång tid. För de 1.1 miljoner syrier som befinner sig i Libanon är fem år skillnaden mellan krig kontra fred, planer för framtiden kontra fullkomlig ovisshet och att vara en medborgare kontra en flykting.

Enligt Aicha Hassan, en 25 år gammal student från Homs, har kriget strulat till allting.

“När vi först kom hit var vi asylsökande. Vi trodde att vi kanske skulle stanna här i två år eller så,” säger hon och skakar på huvudet. “Inte mer än två år.”

Fyra år senare är Aicha och hennes föräldrar fortfarande kvar i Libanon. Hon var en av de flyktingar i den första flyktingströmmen som kom till landet 2011. Det var på den tiden då de flesta trodde att oroligheterna snart skulle vara över — det var ju så det hade gått till i andra arabländer som hade upplevt liknande protester mot regeringen. I början av krisen kunde hon och hennes familj ta del av det som då var ett stort utbud av hjälpprogram.

“Saker och ting var inte så komplicerade för tre eller fyra år sedan,” förklarar Aicha med sorgsen blick. “När vi kom hit var fler organisationer beredda att hjälpa människor och vi [syrier] var inte så många.”

Idag utgör syrierna en fjärdedel av Libanons totala befolkning och att förse dem med bistånd har visat sig vara en omöjlig uppgift  — matkupongerna har minskat och ekonomisk hjälp med hyran har reducerats markant. Av denna anledning har många syrier börjat fundera på att flytta utomlands.

“Jag kan inte tänka mig en framtid här i Libanon,” säger Hassan. “För fem år sedan var jag i Syrien. Nu är jag i Libanon och till och med mina syskon, två av dem… har rest utomlands. Nej, jag tror inte att jag kommer vara kvar i Libanon om två år.”

Hon blir tyst en stund innan hon tillägger: “Jag planerar inte att återvända till Syrien även om saker och ting blir bättre. Hatet mot de människor som har dödat någon kommer alltid att finnas kvar.”

För Marwa, en 24 år gammal hemmafru från Damaskus, tog det flera år att anpassa sig till sin nya verklighet.

“Kan du se den här utsikten?” frågar hon och pekar på landskapet som breder ut sig utanför fönstret. “Det tog mig tre år att inse hur vackert det är. Som flyktingar hade vi andra bekymmer.”

Marwa kom till Libanon tillsammans med tiotusentals andra flyktingar under 2012, när kriget i Syrien höll på att spåra ur och alltfler områden i de större städerna blev förbjudna zoner att vistas i. Som nyanlända flyktingar flyttade Marwa och hennes familj från by till by medan de letade desperat efter ett jobb åt hennes man och en skola som ville ta in deras två små barn.

När de så småningom bosatte sig i en liten by vid Libanonberget blev de även tvungna att handskas med den libanesiska befolkningens utbredda misstänksamhet och misstro mot det ökande flyktingantalet. I nuläget har lokalinvånarna vant sig vid sina nya grannar — men trots att relationerna i samhället har förbättrats med tiden så har flyktingarnas ekonomi fått lida.

“Min granne ska åka tillbaka till Syrien,” förklarar Marwa. “Även om det finns mycket lidande där så har hon för många skulder här (i Libanon, övers. anm.). Min man funderar på att göra samma sak eftersom han har fått så låg lön från sitt jobb och inte orkar med det längre.”

Hon slänger upp armarna i luften och säger: “Jag talar om för honom att ‘du kan åka tillbaka, men jag tänker inte följa med dig. Vad har våra barn gjort för att förtjäna att leva mitt i ett krig?'”

Nuförtiden är Libanons gränser stängda för nya flyktingar. Regeringen beslutade under 2014 att enbart släppa in extrema nödfall och de som är på genomresa på väg till ett annat land. Sedan dess har flyktingsiffrorna i Libanon förblivit relativt oförändrade. De förhållanden som flyktingarna lever i har däremot förvärrats enormt. Framför allt visumkraven är idag så extrema att de flesta flyktingar inte längre kan leva lagligt i landet, något som har gjort dem särskilt sårbara för våld och utpressning.

“Det är så svårt,” säger Hala, en 31 år gammal revisor från Aleppo. “Du måste ordna en sponsor som kan hjälpa dig. Sponsorn bör vara libanesisk medborgare och vara bosatt i Libanon.”

Förutom en sponsor måste syrier betala 200 dollar för ett 12 månaders-visum — en tydlig förändring från de tidigare tillstånden som kunde införskaffas vid gränsen och förnyas efter sex månader. Utan de rätta papprena kan flyktingar inte heller hyra en lägenhet, få ett jobb eller ens gå till sjukhuset utan en konstant rädsla för att bli arresterade.

Hala kände till allt detta och skjöt upp sin resa till Libanon så länge hon kunde. När hon till slut flydde till Aleppo med sin mamma i september förra året var det enbart för att hon hade fått reda på att de blivit kallade till en intervju för att eventuellt kunna resa till Kanada som asylsökande. Hon hade mer tur än de flesta: hon fick tag på en sponsor, fick sitt visum och lyckades hitta ett jobb medan hon väntar på att få gå på intervjun.

Problemet kvarstår dock: livet som syrier i Libanon är outhärdligt.

“Vi kan inte stanna här eftersom de libanesiska lagarna för syrier ändras varje dag,” säger hon. Det är bara en tidsfråga innan den libanesiska regeringen beslutar att införa nya lagar ochh säga åt det syriska folket: ‘Stick tillbaka till Syrien.’  Om jag är mån om min eget välbefinnade borde jag åka till Kanada där flyktingar har rättigheter och ingen säger åt oss att åka tillbaka till Syrien.”

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.