Ser du alla språken däruppe? Vi översätter nyhetsinslag från Global Voices för att se till att medborgarmedier från världens alla hörn blir tillgängliga för alla.

Lär dig mer om Lingua-översättningar  »

Hemligheten bakom en kopp te

Ett två år gammalt foto av mig

Det finns vissa saker som börjar från barndomen, som vi växer upp med och saker vi inte kan radera ur våra minnen. Med åren kommer vissa sådana saker att lämna starka avtryck och följa med oss genom tiden som vi åldras. För mig finns det många sådana saker som påverkat mig starkt sedan barndomen. En sådan sak för mig är att sitta på ett kafé med en uteservering på trottoaren och dricka te med min far, något vi ofta brukade göra under min barndom. Vi brukade sitta där på uteserveringen och se på medan trafiken flöt och på alla förbipasserande människor. Det var den bästa stunden på dagen för mig, ibland lämnade jag min varma kopp för att svalna medan jag gick runt på marknaden i närheten. Det kändes som om jag upptäckte världen medan min far väntade på att jag skulle komma tillbaka och dricka upp mitt te, långsamt och med stor njutning. Efter det promenerade vi hem tillsammans. Vi upprepade denna traditionen otaliga gånger på samma kafé som låg några stenkast från vårt gamla hem.

I takt med att åren har passerat har allting förändrats. Situationen är inte alls som den var förr. Jag växte ifrån min barndom och blev en kvinna och att gå på kafé med min far är inte lika enkelt som förr. Framförallt inte till vårt gamla stammisställe som inte längre finns kvar, det som bara låg några stenkast från vårt gamla hem.
Det jemenitiska samhället vänjer sig inte vid att se kvinnor sitta i öppna kaféer med uteserveringar, ätandes eller drickandes framför folk. Generellt sett betraktas det som ohövligt och skamfyllt. I Jemen är det högst ovanligt att se kvinnor sitta på uteserveringar eller kaféer, framförallt för att de brukar vara fulla av män. Därför har det blivit en ovanlighet att jag och min far dricker te tillsammans på kafé, istället köper han en kopp te åt mig som jag kan ta med mig på bussen på väg till universitetet. Dock kvarstår problemet med samhällets begrepp av skam som är oföränderligt, jag går inte in på kafét med min far, utan väntar utanför en bit ifrån på att han ska ge mig koppen med te som färdkost.

Trots det upphör inte förbipasserandes utrop och stirrande: ‘hur förmår sig en vuxen kvinna att stå och vänta utanför ett kafé fullt av män?’. Slutligen räcker min far mig koppen med te och en brödbit att äta medan jag sitter på bussen, och ger mig ett snabbt farväl. Sedan tar jag mig till bussen för att fortsätta dricka teet och äta den lilla brödbiten tills jag når min destination.

Jag fortsatte gräma mig länge över varför jag inte kunde ta min fika sittandes med min far, som jag brukade göra som barn, men samhället och dess förgiftade perspektiv förblev en barriär för det och fortsatte lägga beslag på våra liv. Vi fann oss själva utöva saker vi inte vill, saker som maskerade våra sanna jag, och skapade falska ideal av vem vi var. Men mitt liv som det var under min barndom är fortfarande ett levande minne i både huvud och själ, därför var det svårt för mig att följa med i de påtvingade förändringarna under min uppväxt. Jag fortsatte göra många saker som samhället till trots betraktade som barnsliga eller opassande under omvandlingen från ung till vuxen. Jag ser de som naturliga ting, del av mitt naturliga liv och min personlighet.

Så jag fortsatte gå på kaféer med uteserveringar på trottoaren, även om jag satt där ensam utan min far som vi hade gjort under min barndom, men jag vande mig vid ensamheten och valde ställen som blev mina favoriter. På vissa av ställena syntes servrarnas förvånade miner när jag ensam satte mig ner vid ett bord för att beställa, men i slutändan levererade de service i vanlig ordning. Med tiden vande de sig vid min åsyn, mestadels för att det blev en normalitet att jag kom dit ensam. Jag har spenderat många lyckliga stunder sittandes utomhus med en kopp te medan jag betraktar förbigående och trafiken, precis som jag gjort som barn, allt medan människor fortsätter betrakta mig med onda ögon, viskandes till varandra: ‘Titta på kvinnan där borta! Hon är så ohövlig!’, medan jag lever i min egna värld, fylld av lycka och barndom med varje klunk varmt te mitt i trängseln…

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.