Ser du alla språken däruppe? Vi översätter nyhetsinslag från Global Voices för att se till att medborgarmedier från världens alla hörn blir tillgängliga för alla.

Lär dig mer om Lingua-översättningar  »

Pappor i Västindien tvingas kämpa för att få se sina barn födas

 

(Om ingenting annat anges går alla länkar till engelska sidor)

Baby feet

 En pappa från Trinidad som håller sin bebis. Fotot använt med tillstånd.

Debrah Lewis började lägga märke till klyftan mellan den privata och den statliga hälsovården i Trinidad och Tobago vid de tillfällen då hon var tvungen att skicka in kvinnor till sjukhuset under förlossningsarbetet. Den första saken som hon lade märke till var det plågade uttrycket i de blivande föräldrarnas ansikten. “Vi är oroliga för hur bebisen mår,” brukade hon försiktigt förklara. Hon hann knappt uttala ordet “sjukhus” förrän mamman kved “Men jag kommer att vara alldeles ensam!” och pappan tillade “Och jag kommer inte att få vara med under födslen!”

För Lewis, som har varit barnmorska i trettio år och som hängivet ger stöd åt föräldrar och familjer, var situationen hjärtskärande. I Trinidad och Tobago – som i många andra västindiska områden – nekas fäderna rutinmässigt att få vara med när deras barn föds. Lewis har under flera år, främst genom Trinidad och Tobagos Barnmorskeförening, lobbat för att förändra situationen.

Även om förändringar har skett så har processen varit långsam och ofta slumpartad. På San Fernando General Sjukhuset (det största sjukhuset på den södra delen av ön), vägrar man fortfarande att släppa in  fäderna i förslossningssalarna. På Sangre Grande sjukhuset, som står för sjukvården på östra Trinidad, är papporna tvungna att skriva på ett formulär där de lovar att följa vissa regler. I Port of Spain, landets huvudstad, ställer sjukhuset så många krav att de inte kan räknas up och även om man skulle uppfylla alla, vilket inkluderar att man gått på förlossningskurser, så är det ingen garanti (att man får närvara). Ofta är det infall och idéer hos sjukhuspersonalen som avgör om man får vara med under förlossningen, och dessa kommer ofta på förevändningar för att papporna inte kan få vara med. “Vi har för mycket att göra.” “Vi har inte tid att ta hand om det.” “Det här är en vårdsituation.” “Det är vårt beslut.”

Lewis menar att det inte är deras beslut att ta. En pappa ringde faktiskt upp henne mitt i natten och grät och bad henne att ingripa. Han hade fullföljt alla riktlinjer för att han skulle kunna få närvara under sitt barns födelse men när tiden var inne vägrade personalen att släppa in honom. Trots sina kontakter kunde Lewis inte få dem att ändra sig. Hon tycker att den statliga hälsovårdens ställningstagandet i den här frågan är skenheligt. “Det här barnet kommer aldrig att födas igen,” förklarar hon. “Men sedan kommer folk att klaga på att vårt samhälle faller samman och på att papporna inte har kvar någon aktiv roll i barnens liv. Men ändå får papporna inte vara med när deras barn först kommer till världen.”

Detta måste verka synnerligen märkligt för Lewis som är verkställande direktör för Mamatoto Resurs och Födelsecenter, ett samhällsgruppsbaserat center för förlossningar, som grundades 2004, för att tillgodose behoven av en mödravård där familjen står i fokus. “Jag tror inte att folk inser att bristen på överensstämmelse är så pass stor mellan privat och statlig vård” säger hon. De förstår inte att det är en sådan stor grupp av fäder som inte får möjlighet att se sina barn komma till världen.” 

Debrah Lewis, speaking at TEDxPortofSpain, November 30, 2012. Photo by Georgia Popplewell, used with permission.

Debrah Lewis, talar på TEDxPortofSpain, november 30, 2012. Foto av Georgia Popplewell, använt med tillstånd.

I slutet på november förra året gav Lewis ett tal på TEDxPortofSpain. Temat var “Anknytning” och många i publiken väntade sig att hon skulle tala om mödrars anknyting. Men Lewis talade istället för att kvinnorna utökar de roller som männen har i deras liv. “Jag är feminist” säger hon, “men feminismen har ofta gett sig på männen och gett dem skulden för saker som vi inte låter dem göra. Männen har kanske problem, men vi är en del av det problemet. Vi måste mötas någonstans i mitten men just nu befinner vi oss på andra sidan.”   

Regionalt sett baseras inte reglerna på aktuell forskning eller på empiriska bevis – och när riktlinjer finns så följs de inte. På Mount Hopes medicinska fakultet, som har arbetat för att uppnå ett spädbarnsvänligt status, har till exempel en mycket modernare riktlinjer men de tillämpas inte. Lewis fasthåller att det finns en enkel lösning på problemen och att man hittar den hos föräldrarna. “Vi måste kräva det,” säger hon, och när tillräckligt många av oss kräver det så kvarstår det bara för Hälsoministeriet att göra det till en nationell lagstiftning. Det finns något som kallas för Patienternas grundläggande rättigheter och så fort som fädernas rättighet att närvara vid sina barns förlossningar tas med på den listan så kommer de statliga sjukhusen att vara tvungna att låta dem att närvara. De kommer inte att ha några ursäkter kvare.”

I väntan på den dagen fokuserar Lewis på att utbilda allmänheten. Barnmorskeförbundet och Mamatoto håller tal på alla platser dit de blir inbjudna: kyrkor, skolor, allmänna tillställningar. Deras mål är enkelt: att utbilda människor om de valmöjligheter de har så att de kan ta beslut som grundas på kunskap. “Vi ger bara folk information” förklarar Lewis. “Vi försöker inte påverka dem på något sätt alls.” När hon besöker skolor handlar det mer om att öka medvetenheten om vad exakt det är som barnmorskor gör, och hon låter sig alltid vägledas av de frågor som studenterna ställer. Detta har dock get upphov till problem. “Vi har blivit tillbedda vinkla frågorna i en annan riktning om flickorna skulle fråga om vilken tidpunkt under deras menstruationscykel som de kan bli gravida. Medlemmar i Föräldrar och Lärarförbundet har sagt till oss att vi inte får vara kvar om vi tar upp ämnet om säkert sex. Så varför blir vi då så förvånade när vi möter rädsla och brist på kunskap när det gäller förlossningar och barnafödslar? Låt oss bara tala om det.” 

Den här månaden hoppas Lewis att, med hjälp av sitt engagemang i pappagrupper (inklusive Trinidad & Tobagos Förening för Ensamstående Pappor), kunna få allmänheten att i större utsträckning ställa krav för att förändra orättvisorna på de statliga sjukhusen. “Fler människor måste säga “Nej”,” säger hon, och då menar hon inte bara inom den statliga sjukvården. Många företag som drivs i Trinidad och Tobago – även multinationella företag – sviker papporna. De flesta lokala företag ger den som precis blivit pappa en dag ledigt från jobbet; utländska organisationer är bara en aningen bättre och ger tre dagars ledighet. Reglerna om mammalediget är inte så mycket bättre. Medan i-länder, som till exempel Kanada, ger mödrarna ett helt års mammaledighet så får de bara tre månader i Trinidad och Tobago. Nu får de faktiskt fjorton veckor istället för tolv, efter att de organisationer som Lewis representerar har jobbar hårt för det, men det är fortfarande inte tillräckligt om man tar hänsyn till att Hälsoministeriet uppmanar kvinnor att amma under minst de första sex månaderna.

Ibland tycker Lewis att det känns som om hennes kamp är ett herkulesarbete, men så händer det att hon hör någon som blivit pappa för första gången säga någonting i stil med “Jag har en son! De har låtit mig få se honom!” och då får hon inspiration till att fortsätta. “Det är så sorgligt,” säger hon. “Tänk om den mannen hade fått hålla sin bebis när han var alldeles nyfödd? Det är det tillfället som utgör början för varje familjs relation – mamman, pappan och barnet – oavsett om föräldrarna är gifta eller inte. Det kommer att prägla hela relationen till barnet och det är svårt att återskapa det senare. Det är vid det tillfället som männens försvarsinstinkter vaknar till liv, som rollen familjeförsörjare framstår som det allra viktigaste och som relationen med barnet – och med modern – börjar utvecklas.  

Kolla gärna in PRIs Den nionde månaden (#ninthmonth) serier om psykisk hälsa runt omkring i världen. 

Janine Mendes-Franco är en kommunikationsrådgivare, media producent och skribent. När hon inte bloggar om Västindien för Global Voices, så kan du hitta hennes bloggar här och tweets här.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.