Ser du alla språken däruppe? Vi översätter nyhetsinslag från Global Voices för att se till att medborgarmedier från världens alla hörn blir tillgängliga för alla.

Lär dig mer om Lingua-översättningar  »

Kvinnor som överlevde massmorden i Indonesien 1965 talar ut

Vena Taka. Her brother and father were arrested in 1966. "I didn’t know that my dad and younger brother had been detained, where they had been killed. Even where they had been buried, I didn’t know." Photo from Asia Justice and Rights

Vena Taka. Hennes bror och far greps 1966. “Jag fick inte veta att min pappa och yngre bror greps, eller var de dödades. Inte ens var de begravdes, fick jag veta.” Foto från Asia Justice and Rights.

Alla länkar leder till engelskspråkiga sidor, om inte annat anges.

Den rättsliga organisationen The Asia Justice and Rights har genomfört en serie intervjuer med 26 kvinnor som överlevde massmord och andra former av våld i Indonesien under den antikommunistiska utrensningsaktionen som genomfördes av militären 1965.

Femtio år har gått sedan armén grep hundratusentals kommunister och deras misstänkta sympatisörer som en del av en kampanj för att rädda landet från det gissel kommunismen medförde. Uppskattningsvis en halv miljon människor dödades under den antikommunistiska hysterin och ännu fler indoneser föll offer för “tortyr, ofrivilliga försvinnanden, våldtäkter, sexuellt slaveri och andra sexuella våldsbrott, slaveri, godtyckliga arresteringar och interneringar, tvångsförflyttningar och tvångsarbete” efter 1965. Armén hävdade att de bara hämnades, samtidigt som de anklagar kommunisterna för att ha attackerat regeringsstyrkorna först.

General Suharto kom till makten under denna period och förblev Indonesiens ledare fram till 1998, då ett folkligt uppror tvingade honom att avgå. Under tiden vid makten, tillät Suharto varken media, den akademiska världen eller allmänheten att diskutera eller grundligt undersöka vad som verkligen hände 1965. Detta skedde först efter hans avgång, när offer och vittnen trädde fram för att dela med sig av sina berättelser.

År 2012, förklarade Indonesiens nationella kommission för mänskliga rättigheter att armén begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna 1965.

I augusti föreslog president Jokowi bildandet av en försoningskommission för att ta itu med olösta frågor med anknytning till massakern 1965. Den bestående betydelsen av Suhartos arv var uppenbart, men Indonesiens största politiska partier och dess militär avvisade Jokowis förslag.

Den här månaden [oktober, översättarens anm.] ställde man in, på grund av påtryckningar från regeringen, en litterär festival som skulle syfta till att dela berättelser om vad som hände 1965.

Men om regeringen är tveksam till att se tillbaka och reflektera över erfarenheterna från massakern 1965, är många människor och grupper i Indonesien redo att gräva djupare i det förflutna i sökandet efter rättvisa för våldsoffren och i andra brott som begåtts mot mänskligheten.

En internationell folkdomstol arrangeras i Haag nästa månad [november, översättarens anm.] för att undersöka den indonesiska regeringens ansvar i våldet 1965.

Samtidigt är den forskning som bedrivs av organisationen Asia Justice and Rights ett oroväckande gripande sätt att lära sig om vanliga människor som uthärdat decennier av våld och diskriminering under Suharto-regimen. Många av de kvinnliga överlevande är fruar eller döttrar till politiska fångar och misstänkta kommunistsympatisörer. Deras berättelser påminner oss om att sökandet efter sanning och rättvisa fortsätter att vara ett viktigt, dock ännu inte uppfyllt, politiskt krav i Indonesien.

Frangkina Boboy. Her father was suspected of being involved with the Communist Party, and was arrested and detained in 1965. "My father had land in Lasiana—a house and rice fields—but because he was accused of being a communist, his family took it. We had nothing, and had to squat on land that was actually owned by my parents." Photo from Asia Justice and Rights

Frangkina Boboy. Hennes far misstänktes för att vara inblandad i det kommunistiska partiet, och arresterades och fängslades 1965. “Min far hade mark i Lasiana – ett hus och risfält – men eftersom han anklagades för att vara kommunist tog hans familj den. Vi hade ingenting, och var tvungna att utan tillstånd bosätta oss på mark som i själva verket ägdes av mina föräldrar.” Foto från Asia Justice and Rights.

Migelina A. Markus, detained in 1965 along with both of her parents and her siblings. "The ‘65 tragedy made us lose our parents, my older brother, and there were a lot of disappearances without any trial or evidence [showing] they had betrayed the state or nation. I want to testify so that people know the truth about the events we experienced." Photo from Asia Justice and Rights

Migelina A. Markus, fängslad 1965 tillsammans med båda sina föräldrar och sina syskon. “Tragedin 1965 gjorde att vi förlorade våra föräldrar, min äldre bror, och det förekom en hel del försvinnanden utan rättegång eller bevismaterial [som visade på] att de hade förrått staten eller nationen. Jag vill vittna så att folk får veta sanningen om händelserna som vi upplevt.” Foto från Asia Justice and Rights.

Lasinem's husband was arrested and tortured in 1969, and eventually sent to Buru Island. "[My husband] was picked up by soldiers, his own friends, and taken to the village office (Kelurahan). He was beaten, sat upright in a chair and beaten. His back was trampled on until he was wounded all over. At first I was confused and scared, terrified, and I realized I had lost my protector, and my source of financial support. What about my young children? They need to eat!…I’m still wounded because I remember things that happened in the past… There is still a wound in my heart." Photo from Asia Justice and Rights

Lasinems make greps och torterades 1969, och skickades så småningom till Buru Island. “[Min make] hämtades upp av soldater, hans egna vänner, och fördes till kontoret i byn (Kelurahan). Han blev slagen, satt upprätt i en stol och misshandlades. Hans rygg stampades på tills han hade sår överallt. Till en början var jag förvirrad och rädd, livrädd, och jag insåg att jag hade förlorat min beskyddare, och min källa till ekonomiskt stöd. Vad ska jag ta mig till med mina barn? De måste ju äta! … Jag är fortfarande sårad eftersom jag minns saker som hände i det förflutna … Det finns fortfarande ett sår i mitt hjärta.” Foto från Asia Justice and Rights.

Kadmiyati was studying at a teacher’s college in Yogyakarta in 1965 when she was arrested. "When will there be justice? Who is sadistic and cruel? The communists? Or the perpetrators of the killings? Find out the truth." Photo from Asia Justice and Rights

Kadmiyati studerade vid en lärarhögskola i Yogyakarta 1965 när hon greps. “När kommer det att skipas rättvisa? Vilka är det som är sadistiska och grymma? Kommunisterna? Eller de som begått morden? [Vi måste] ta reda på sanningen.” Foto från Asia Justice and Rights.

Hartiti. Arrested in 1966, one of her children passed away from an illness while she was detained. "My first child was old enough to understand her mother’s suffering. She thought about it until she died. She also often heard news about me. She died because she heard people saying things  that hurt her." Photo from Asia Justice and Rights

Hartiti. Arresterades 1966, då ett av hennes barn dog av en sjukdom medan hon satt fängslad. “Mitt första barn var tillräckligt gammal för att förstå sin mors lidande. Hon tänkte på det tills hon dog. Hon hörde också ofta nyheter om mig. Hon dog för att hon hörde folk säga saker som sårade henne.” Foto från Asia Justice and Rights.

Oni Ponirah. She was 17 when she was arrested in 1965. "I was told I was only being taken in for questioning. It turns out I was held for 14 years. From 1965 until end of December 1979… We never got justice. I hope the government will apologize to the victims." Photo from Asia Justice and Rights.

Oni Ponirah. Hon var 17 år då hon greps 1965. “Jag fick höra att jag bara skulle tas in för förhör. Det visade sig att jag skulle hållas kvar i 14 år. Från 1965 fram till slutet av december 1979 … Vi fick aldrig rättvisa. Jag hoppas att regeringen kommer att be om ursäkt till offren.” Foto från Asia Justice and Rights.

 

Foton med tillstånd från organisationen Asia Justice and Rights, återpublicerade med deras tillåtelse.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.