Ser du alla språken däruppe? Vi översätter nyhetsinslag från Global Voices för att se till att medborgarmedier från världens alla hörn blir tillgängliga för alla.

Lär dig mer om Lingua-översättningar  »

Aids-epidemin – “Skäms Ryssland”

Aids kom till Ryssland efter att sjukdomen blivit epidemisk i andra delar av världen. Under Sovjeteran var befolkningens rörlighet begränsat men det förändrades i början på 90-talet. Ryssland registrerade sitt första fall av aids 1987 och i slutet på 1900-talet uppskattade man att det fanns omkring 20 000 fall. Vissa uppskattningar har antytt att antalet aids-fall fördubblats varje år sedan 1998.

Nyligen har uppmärksamhet riktats mot Rysslands sjukvårdssystem, stigmatiseringen av infekterade och landets narkotikapolitik. Landets geografiska läge placerar det mellan Centralasien där heroin produceras, och Europa där det säljs.

''Röda bandet' symbolen för solidaritet med de som lever med HIV/aids. Bild av Flickr-användaren Andy McCarthy UK (CC BY-NC 2.0).

'Röda bandet' symbolen för solidaritet med de som lever med HIV/aids. Bild av Flickr-användaren Andy McCarthy UK (CC BY-NC 2.0).

Elizabeth Dickinson satte Rysslands aids-epidemi i sitt sammanhang [en] när hon skrev ett inlägg för Foreign Policy Blog i september 2010 med titeln “Är Rysslands HIV/aids-problem värre än Afrikas?”:

The New York office director of UNAIDS, Bertil Lindblad, is worried about the one region of the world where HIV infections are increasing, even as rates in the rest of the world level off. It's not in Africa or Asia, or even Latin America. It's Eastern Europe — countries like Russia and Ukraine — where a recent UNICEF report notes that increases in infection rates of as high as 700 percent have been seen since 2006.

“There is an urgent need for the whole Eastern European and Central Asian region to act quickly,” Lindblad said this morning. “This is really quite scary given the fact that there is denial, and so much stigma and homophobia [in that region.] This could really create huge problems if HIV continues to spread from smaller groups in the population to wider.”

New York-kontorets ansvarige för UNAIDS, Bertil Lindblad, oroar sig över den region där antalet infektioner ökar medan det planar ut i resten av världen. Det är inte i Afrika, Asien eller Sydamerika. Det är i Östeuropa, i länder som Ryssland och Ukraina som en ny UNICEF-rapport visar att en ökning på upp till 700 procent setts sedan 2006.

“Det finns ett brådskande behov av att Öst- och Centraleuropa reagerar” sa Lindblad imorse. “Det är verkligen skrämmande med tanke på att det finns förnekelse, och så mycket stigma och homofobi [i regionen]. Det skulle kunna skapa enorma problem om HIV fortsatte att spridas från små grupper i befolkningen till bredare grupper.

Världen har märkt epidemin. Detta bevisas bland annat av en pressrelease [en] på bloggen Russian Embassy Protest den 5 december 2011 i anslutning till protesterna under världsaidsdagen:

On World Aids Day, 2011, just a few short days ago, harm reduction organisations led by people who use drugs and supported by the International Network of People who Use Drugs (INPUD) gathered outside Russian embassies in cities across the world in the largest ever global show of solidarity by and for people who use drugs.

The protests, entitled ‘Shame Russia Shame’, was directed at Russia’s highly controversial drug policies which are believed to be driving the EEC regions HIV and TB epidemics. Injecting drugs with contaminated equipment is driving Russia’s HIV epidemic, now the fastest growing in the world and it is reflected in the numbers; as many as 80% of new infections are occurring amongst people who inject drugs (PWID), in a total HIV positive population of approx 1.3 million. With this in mind, recent projections forecast an additional 5 million people could become infected with HIV in the near future, unless Russia drastically transforms the way it is dealing with its HIV pandemic.

På världsaidsdagen 2011, bara för att par dagar sedan, samlades skadereglerande organisationer ledda av missbrukare och stödda av Internationella Brukarföreningen (INPUD) utanför ryska ambassader i städer runt om i världen för världens största solidaritetsdemonstration av och för missbrukare.

Protesten som getts namnet ‘Skäms Ryssland’ riktades mot Rysslands kontroversiella narkotikapolitik som drivit på regionens HIV- och tuberkulosepidemier. Att injicera droger med smittad utrustning driver Rysslands HIV-epidemi som nu är den snabbast växande i världen och det avspeglas i siffrorna. Upptill 80 procent av nya infektioner är bland de som injicerar droger, och den totala HIV-positiva befolkningen uppgår nu till runt 1,3 miljoner. Färska prognoser anger att ytterligare fem miljoner människor skulle kunna infekteras med HIV inom en snar framtid om inte Ryssland ändrar sättet som HIV-pandemin hanteras på.

Masha Ovchinnikova publicerade en text 2007 [en] på AIDS and Social Justice-bloggen som hette “Harm Reduction Activism in Russia” (skaderegleringsaktivism i Ryssland). Ovchinnikova, en f.d. missbrukare som bor i Moskva, diskuterade utmaningarna som missbrukare möter när de söker behandling:

Many financial, bureaucratic and moral barriers keep drug users from being able to take care of their health, or sometimes their lives. People can’t receive any medical help at the usual clinics if they are “kicking.” If you want to go into a detox program, you have to wait a few weeks, sometimes more. You have to prepare a lot of documents and take some tests (including HIV testing). Then, there is no guarantee you’ll get good medicine — but what’s for sure is that you’ll be blamed and humiliated by the clinic staff.

Another problem is confidentiality of “drug user status.” You can’t get free treatment without official registration, but this list sometimes becomes available to the police. Although the situation has become somewhat better recently, the level of police abuse is still very high. Sometimes it’s still dangerous to buy a new syringe because the police are watching drug users near the pharmacies.

Många finansiella, byråkratiska och moralistiska hinder står i vägen för att missbrukare ska kunna sköta om sin hälsa och ibland också sina liv. Folk kan inte få medicinsk hjälp om de går igenom använjning. Om man vill lägga in sig för avvänjning måste man vänta några veckor, ibland längre. Man måste förbereda många dokument och ta tester (inklusive för HIV). Det finns ingen garanti att man får bra mediciner, men vad som är säkert är att man blir förnedrad och förebrådd av personalen.

Ett annat problem är sekretessen för missbrukarstatus. Man kan inte få gratis behandling utan offentlig registrering, men den informationen kan komma att delas med polisen. Även om situationen blivit något bättre på senare tid så är missförhållandena i polisväsendet fortfarande stora. Ibland kan det vara farligt att köpa en ny spruta eftersom polisen bevakar missbrukare vid apotek.

Psychiatrist Blog visade hur organisationen [en] av Rysslands sjukvård hindrar effektiv aids-behandling:

In my clinic, the psychiatrists work in rooms next to the medical doctors. Today in clinic, I spoke to Mark Sulkowski, infectious diseases doc specializing in HIV-hepatitis C coinfection. We have several patients together. I know I can knock on his door anytime he’s not with a patient to discuss a patient or the latest new drug for hepatitis C (we have two new protease inhibitors that will likely increase cure rates). We also have social workers and pharmacists and case managers and primary care docs and OB/GYNs and dermatologists and ophthalmologists and neurologists. And we all write in the same charts and manage the same patients together.

In Russia, no such system exists. Last week, we were discussing the tricky problem of managing patients with HIV infection, active tuberculosis, and active injection drug use. The biggest problem is there is no system. TB is treated in the TB clinic, HIV in the HIV clinic, and drugs in the “narcology” clinic (which is independent of both psychiatry and general medicine). And nobody talks to anybody else.

På min klinik jobbar psykiatrer i rummen bredvid läkarna. Idag talade jag med Mark Sulkowski på kliniken, specialistläkare inom infektionssjukdomar och specialiserad på HIV-hepatit C co-infektion. Vi har flera patienter tillsammans. Jag vet att jag kan knacka på hans dörr när han inte är med en patient för att diskutera patienter eller de senaste nya läkemedlen för hepatit C (vi har två nya proteashämmare som troligen kommer att öka graden av tillfrisknande) Vi har också socialarbetare, apotekare, allmänläkare, obstetriker, gynekologer, dermatologer, ögonläkare och neurologer. Vi skriver alla i samma patientjournal och tar hand om patienterna tillsammans.

I Ryssland finns inget sådant system. Förra veckan diskuterade vi problemet med att hantera patienter som är HIV-positiva, har aktiv tuberkulos och injicerar droger. Det största problemet är att det inte finns något system. Tuberkulos behandlas på en tuberkulosklinik, HIV på HIV-klinik och missbruk på “narkologi”-klinik (som är fristående från både psykiatri och allmänmedicin). Och ingen pratar med någon annan.

I ett inlägget “AIDS in Russia – Why Russia is Particularly Vulnerable” (Aids i Ryssland – varför Ryssland är särskilt sårbart) [en] tog jag upp hur rysk medicinsk personal är dåligt förberedda för att behandla de som smittats med HIV. Regionala anstalter hävdar att de tillhandahåller rådgivning både före och efter provtagning, men berättelsen från en ung kvinna i Nizhny Novgorod visar att det inte alltid är fallet:

När jag testade positivt blev jag helt chockad. Jag ombads att träffa en rådgivare. När jag träffade henne sa hon: ‘Du är smittad med HIV. Du bör vara medveten om att det är brottsligt att medvetet sprida HIV. Om du har oskyddat sex och sprider viruset kommer du att fängslas. Skriv under här för att visa att du förstått.’ Det var all den rådgivning jag fick. När jag kom till korridoren trodde jag att jag skulle svimma. Jag visste ingenting om antiretrovirala läkemedel. Jag fick reda på det senaste året i Moskva.

Som i många andra länder är attityden mot de som är smittade en stor fråga. HIVnet.ru lade upp en musikvideo [ru] som skulle lindra stigmatiseringen genom att visa ett attraktivt ungt par som fått reda på att de är HIV-positiva. En populär ryskspråkig blogg diskuterade frågorna [ru] runt stigmatiseringen:

I vårt samhälle finns det ett beteendemönster gentemot HIV-positiva som i princip innebär att de begravs levande. Vänner kontaktar inte smittade så mycket så att de inte själv ska smittas. Vilken ursäkt som helst används för att relegera en smittad och det går inte att hitta ett nytt jobb. Och problemet ligger inte bara hos elaka arbetsgivare – du kommer själv att vara den första som protesterar om en lärare på ditt barns dagis är smittad. […] Till och med läkare som borde vara kunniga nekar folk vård om de tror att de har HIV.

Men det är inte det enda problemet. Många är rädda för stigmatiseringen som det kommer med att vara smittad och vägrar testa sig, och om de får reda på diagnosen döljer de den, och bidrar på så sätt till epidemins snabba utbredning. Det enda sättet att bekämpa det är att utbilda samhället. […]

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.