- Global Voices på svenska - https://sv.globalvoices.org -

Dagbok från Wuhan under COVID-19 : “Du får gå ut i två timmar”

Kategorier: Östasien, Kina, Hälsa, Katastrof, Medborgarmedia, COVID-19

Folk vid flodbanken. (Foto av: Guo Jing. Används med tillstånd.)

Följande inlägg är det femtonde i en serie med dagboksanteckningar av den oberoende filmskaparen och feministiska professorn Ai Xiaoming  [1]och den feministiska aktivisten Guo Jing. [2]Båda är bosatta i Wuhan, det ursprungliga centrum för pandemin COVID-19. Här är länkar till de första [3], andra, [4] tredje [5], fjärde [6], femte [7], sjätte [8], sjunde [9], åttonde [10], nionde, [11] tionde, [12] elfte [13], tolfte [14]trettonde [15] and fjortonde [16] delarna av serien.

Det här inlägget skrevs mellan 28 mars och 31 mars år 2020. De ursprungliga kinesiska dagböckerna finns publicerade på Matter News.

Guo Jing: 28 mars 2020 [17]

武汉的地铁在停运了两个多月后,今天重新开始运营了。我的小区对面就是地铁口,不过少有人出入。
我和大家一样都在期盼着出小区。下午,我买的大麦茶到了。取快递的时候,我问了一下保安什么时候可以出去,他让我问网格员。他给我指了指小区墙上的公示牌,有一个上面有网格员的电话。
我打电话给网格员,她说,无疫情社区的居民每天可以凭绿码(健康码)去超市买东西,一次出门的时间为两个小时。可是,现在有很多超市依然不对个人开放。
我们社区是无疫情社区,离我们最近的对个人开放的超市所在的社区不是无疫情社区。而且,现在超市严格控制进入的人数,一次只能进5个人,要排很久的队。所以,网格员建议现在还是不要出小区。
我今天终于厌烦了胡萝卜。可惜我家里还有几根胡萝卜,我还是得把它们吃完。不过,胡萝卜正式成为第一种我未来一段时间不想再吃的食物。

Efter ett två månader långt avbrott öppnade tunnelbanan i Wuhan igen idag. Det finns en tunnelbaneingång precis framför mitt område, men väldigt få människor går in och ut.
Liksom många andra vill jag lämna vårt bostadsområde. När korntéet jag beställt levererades till mitt område idag så gick jag för att hämta det. Jag frågade säkerhetsvakten när vi får lämna området. Han sa att jag skulle fråga den ansvariga och pekade på ett telefonnummer på anslagstavlan.
Jag ringde till den ansvariga. Hon sa att invånare med en ”grön” hälsokod i områden utan några nyligen bekräftade fall kan gå och handla i mataffären i två timmar. Men många mataffärer håller inte öppet för enskilda kunder.

Vårt område har inga nyligen bekräftade fall, men den närmsta mataffären ligger i ett distrikt med bekräftade fall. Dessutom är det alltid lång kö utanför affärerna eftersom de bara släpper in högst fem personer. Därför tyckte den ansvariga att jag skulle undvika att lämna vårt distrikt för närvarande.
Jag är så trött på morötter, men jag måste äta upp de sista få morötter jag har kvar där hemma. Morötter är officiellt på min lista över den minst önskvärda maten den närmsta tiden.

 

Guo Jing: 29 mars 2020 [17]

最近几天我多次被问到:“武汉封城后,人与人之间的关系有什么样的变化?”我没有一个简单绝对的答案。封城后,人们自觉地和他人保持一定的距离,很多人不再出门,但也有人带着恐惧和担忧做志愿者,为需要的人送物资。一些在外的湖北人被拒绝住酒店,但也有人主动为湖北人提供住处。有的城市拒绝复工的湖北人进入,但也有城市欢迎复工的湖北人。
中午,有住户艾特物业主任,“请问,现在可以出小区,去超市买东西吗?”
物业主任回答说:“你如果有健康码和复工证明就可以出小区。”
有人问:“请问现在住汉口,可以回小区吗?”
物业主任说:“只要有健康码,可以。”
两个住户都表示感谢。

Flera gånger den senaste tiden har jag blivit frågad: ”Hur förändrades sociala relationer efter nedstängningen av Wuhan?” Jag har inget enkelt svar. Efter nedstängningen håller vi medvetet avstånd. Många människor lämnar inte längre sina hus. Men vissa som har kommit över sina rädslor och ångest hjälper till med att leverera förnödenheter till behövande. Vissa från provinsen Hubei (provinsen där Wuhan är huvudstad) avvisas från hotell utanför Hubei. Men vissa sträcker ut handen för att erbjuda hjälp. Vissa städer förbjuder människor från Hubei att komma in och återvända till sina jobb. Andra städer välkomnar dem.
Idag runt lunchtid skickade en boende ett meddelande till fastighetsförvaltaren: ”Kan vi gå ut och handla i mataffärerna?”
Förvaltaren sa: ”Om du har den (gröna) hälsokoden och ett intyg för att återvända till arbetet kan du gå ut.”
En annan person frågade: ”Jag bor tillfälligt i Hankou (en annan del av staden Wuhan). Kan jag komma tillbaka till området?”
Förvaltaren sa: ”Om du har den (gröna) hälsokoden kan du komma tillbaka.”
De tackade förvaltaren.

 

Guo Jing: 30 mars 2020 [17]

这场疫情会对我有什么样的影响?我现在也无法说清楚。这场灾难会在我们很多人身上都留下不可磨灭的痕迹。
我们会走在某条路上的时候想起它2020年的样子,我们会在吃到某种菜的时候记起封城这段时间天天吃它的无奈,我们会偶尔梦到此时的人和事。
我对武汉这座城市依然不会有特殊的感情,但我会记得在这个地方经历了一场封锁,也无法忘记这段时间空荡荡的街道。
这几天武汉的外卖订单在增加。3月26日,奶茶订单3天增长近8倍。人们承受了太多的苦,一杯奶茶成为现在难得的甜。
路上多了一些拉着行李的人,不知这是他们的归途还是启程。

Jag kan inte säga hur den här pandemin har påverkat mig än. Den här katastrofen kommer att lämna ett outplånligt avtryck hos många av oss.
När vi går längs en gata kommer vi att tänka på hur det såg ut år 2020. När vi äter en speciell maträtt kommer det att påminna oss om hur vi inte ville äta den under nedstängningen. Vi kommer att drömma om de vi mötte och det som hände under nedstängningen.
Jag kommer antagligen inte att utveckla ett speciellt band till den här staden, men jag kommer att minnas att den här staden upplevde en nedstängning. Jag kommer inte att glömma de tomma gatorna.
Antalet beställningar för take away i Wuhan har ökat de senaste dagarna. Den 26 mars rapporterades det att antalet beställningar av mjölkte är åtta gånger fler än för tre dagar sen. Vi har upplevt mycket bitterhet, och en kopp med mjölkte har blivit en sällsynt sötsak i livet.
Jag såg några människor bära sitt bagage på gatan. Jag vet inte om de kom hit eller var på väg härifrån.

 

Guo Jing: 31 mars 2020 [17]

让人们保持“正常”的一个功能是社会的稳定。对那些在疫情期间失去亲人的人,有一些人觉得领完骨灰自己找个地方哭最好,不然就会乱。
本来,在亲人去世时办葬礼,当众哭再正常不过了,可是此时的正常却又被颠倒了,这是极端情况下被认定的“正常”。
社会连他们的哀悼痛哭都承载不了,那我们的社会是多么的不正常。社会如此地不正常,生活在其中的我们怎么做一个“正常人”呢?
社区志愿者昨晚在群里说:“各位好,今天我询问了门口的值守人员,现在凭健康码登记后就可以出去购买生活物品,药店也在慢慢放开,有需要的人可以自行购买”。
有人问:“你好!请问老年人也可以出去看病买东西吗?”
志愿者回复道:“你只要健康码是绿的就可以出去”,他又补充说,“凭绿码出去,限两个小时内。一次一户一人,现在还不是所有超市都对个人开放,如果不是非买不可的,最好还是不要频繁出门,外面还是不安全,特别是老人和小孩。出门请做好防护,注意排队距离,尽量不去拥挤的地方,如果不是必要尽量等到4月8日。”
看到这个消息,我激动地眼里泛起了泪花。我在支付宝上申请了健康码,准备今天出门。
我中午11点35分出小区,门口的保安问我出门做什么,我说:“买东西”。他让我用微信扫一个二维码,原来是要看微信上的健康码,我的微信没有绑定手机号,就还没有在微信上申请健康码。保安用体温枪给我量了体温,让我登记了一下信息,包括房间号、体温、出门的事由和时间,叮嘱我说:“出门时间是两个小时”。
我只有两个小时,要在13点35分回来。我骑了一辆共享单车,在熟悉的街道上骑着,却有种陌生感,我像是乱入地球的外星人,兴奋而紧张。我急于想要再次亲眼看看这外面的世界”
我骑车到江滩的入口,到江边走一走。江边的人比封小区前要多一些,有带着小孩玩的家长,有散步的情侣,有钓鱼的人。
前几天,有人问我:“解封后第一件事想做什么?”我说:到江边走一走,喊一喊。”吃跑了,我走到江边,稍微犹豫了一会儿,然后对着长江大喊:……”。接着,有两个人也跟着叫,其中一个人还连叫了三声。看来大家都被困得太久了。我又喊了几声,有点神清气爽的感觉。

Folk måste bete sig ”normalt” för att bevara social stabilitet. Vissa människor anser att de som har förlorat släktingar eller vänner i pandemin ska hålla sina tårar för sig själva när de får askan efter sina närstående, för att inte destabilisera samhället.
Det är normalt att gråta framför andra under en släktings begravning. Men den normen har fördömts under de här extrema förhållandena. Sorg är inte accepterat i samhället. Hur kan individer bete sig normalt i ett så onormalt samhälle?
En volontär i vårt område skickade ett meddelande i vårt chattrum: ”Hej. Jag frågade personalen vid grinden idag, och de sa att vi får gå och handla med en (grön) hälsokod. Vissa apotek är öppna nu och ni kan gå dit och köpa förnödenheter.”
Någon frågade: ”Kan de äldre gå till doktorn och gå och handla?”
Volontären svarade: ”Ni kan gå ut med en grön kod.” Han fortsatte: ”Endast en person per hushåll får gå ut och bara två timmar åt gången. Alla affärer är inte öppna för allmänheten för närvarande. Om ni inte har akuta behov är det bättre att inte gå ut för ofta. Det är inte säkert där ute, speciellt för äldre och barn. Ha på skyddsutrustning och håll avstånd från andra när ni går ut. Det är bäst att undvika platser med mycket folk. Håll ut till den 8 april om det inte är nödvändigt.”
Jag blev så glad av meddelandet att jag fick tårar i ögonen. Jag ansökte om hälsokoden på Alipay och förberedde mig för att gå ut idag.
Jag gick ut klockan 11.35. Säkerhetsvakten kontrollerade mitt syfte med att gå ut. Jag sa: ”För att handla.” Han bad mig scanna en QR-kod med ”WeChat” för att kontrollera min hälsokod. Eftersom min WeChat inte är länkad till mitt telefonnummer kunde min hälsokod inte visas genom WeChat. Säkerhetsvakten kollade min temperatur och bad mig fylla i ett formulär med mitt rumsnummer, temperatur, syfte med att gå ut och vilken tid jag gick ut. Han påminde mig: ”Du har bara två timmar.”
Jag hade bara två timmar på mig. Jag måste vara tillbaka klockan 13.35. Jag tog en cykel och cyklade längs gator som borde vara bekanta för mig, men som såg främmande ut. Jag var som en utomjording som hade landat på jorden, förväntansfull och nervös. Jag var ivrig att se ”världen utanför”.
Jag cyklade till ingången av flodparken och promenerade längs flodbanken. Det fanns fler människor där än innan nedstängningen. Föräldrar lekte med barn, par promenerade längs floden och folk fiskade.
För flera dagar sen frågade någon mig: ”Vad är det första du kommer att göra när nedstängningen hävs?” Jag sa: ”Jag vill gå längs floden och skrika.” Jag åt lite mat och sen gick jag ner till floden. Jag tog ett andetag och skrek högt mot Yangtzefloden: ”Ah~~~.” Efteråt skrek två andra också. En av dem skrek tre gånger. Det verkar som att vi har varit strandade för länge. Jag skrek igen och igen. Jag kände mig uppfriskad efter det.