[1]Medlemmar av jugoslaviska familjen Mandić (Oleg, 11 år vid den tiden, hans mor Nevenka och mormor Olga) med sovjetiska soldater i Auschwitz efter lägrets befrielse den 27 Januari 1945. Källa: znaci.net, offentliggjord.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Meta.mk News Agency [2], ett projekt av Metamorphosis Foundation. En redigerad version publiceras nedan som en del av ett avtal om innehållsdelning.
27 Januari har förklarats som den internationella minnesdagen för Förintelsen av FN, till minne av folkmordet på över 6 miljoner judar och 11 miljoner människor av andra nationaliteter av den nazistiska regimen och dess medarbetare under andra världskriget. Auschwitz-Birkenau, det största nazistiska koncentrationslägret, befriades på detta datum 1945 av den Röda armen.
Auschwitz [3] var ett komplex av över 40 koncentrations-och utrotningsläger som drivs av Nazityskland i den ockuperade södra Polen, nära staden Oświęcim. Av de 1,3 miljoner människor som skickades till Auschwitz sedan öppnandet i Maj 1940 mördades 1,1 miljoner med giftig gas, svält, utmattning, sjukdom, individuella avrättningar eller misshandel och som en följd av medicinska experiment.
Enbart på detta dödsläger mördades 960 000 judar, 74 000 icke-judiska polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och upp till 15 000 andra européer.
De flesta av fångarna fördes till Auschwitz i speciella järnvägstransporter, i boskapsvagnar med lite hö på golvet.
Bilderna nedan tillhör flera museer i före detta Jugoslavien och digitaliserades av online-arkivet Znaci.net [4].
[5]Fångar transporteras till nazistiska dödsläger i järnvägsvagnar som tidigare använts för att transportera boskap. Källa: znaci.net, offentliggjord.
[6]Kvinnor och barn som bär Davids stjärna, den Nazistiska beteckning för judar, som står vid Auschwitz järnvägsstation. Källa: znaci.net, offentliggjord.
Auschwitz utrotningsläger var omgiven av ett staket bestående av betongpelare och elektrifierad med högspänningstaggtråd. Endast 144 fångar har lyckats fly från komplexet medan det var i drift.
Efter att fångarna lämnat vagnarna skiljde nazistiska lägervakter dem åt efter kön medan de grupperade barnen med kvinnorna.
Efter det skiljde de åt sjuka och handikappade från de som var arbetsdugliga. Många av de första grupperna skickades till gaskammare direkt efter sorteringen och innan de noterades i lägrets böcker, vilket är anledningen till att det totala antalet offer och deras identitet fortfarande är okänt.
Fångarna som valts ut för slavarbete genomgick dehumaniserande behandlingar, som inkluderade tatuering av serienummer, rakning av huvudet och konfiskering av alla fåtaliga ägodelar, inklusive kläder, som ersattes med randiga uniformer.
De mördade offrens kroppsdelar tjänade också ett kommersiellt syfte. Människohår användes för att producera tyg, ben och hud förvandlades till kusliga souvenirer. Grupper av fångar tvingades söka genom liken för guldtänder eller andra ägodelar gömda i kropparna.
En annan form av extrem exploatering var att använda fångar i dödliga experiment, som att testa massförstörelsevapen och metoder för att främja den nazistiska rasideologin.
Bortskaffande av resterna efter offren var en stor logistisk utmaning för den nazistiska dödsfabriken. Fem krematorier vars ugnar brann dygnet runt och året om byggdes i Auschwitz-Birkenau. Lägret var ofta omgivet av en tjock slöja av rök – överlevande fångar senare vittnade om att de kunde gå månader utan att se solen.
Innan de övergav lägret runt jul 1944 sprängde nazisterna några installationer i ett försök att dölja sina brott.
[7]Upprop av nyanlända kvinnliga fångar i koncentrationslägret Birkenau. Källa: znaci.net, offentliggjord.
[8]Alla tillhörigheter togs från fångarna och fördes till en lägerkammare som kallades för “Canada.” Källa: znaci.net, offentliggjord.
[9]Block 10 i koncentrationslägret Auschwitz, där nazistiska läkare utförde experiment med människor. Källa: znaci.net, offentliggjord.
Besegrade och flyende nazister tog några av fångarna med sig på en dödsmarsch vars syfte var att låta dem dö av exponering och hunger längs vägen. Flera tusen blev kvar i eller återvände till lägret, där de hittade mat i förråden. Ungefär en av fem dog ändå innan Sovjet anlände flera dagar senare.
De röda arméenheterna befriade omkring 4 800 fångar från Auschwitz. Bland dem fanns 108 Yugoslaver, inklusive medlemmarna i Mandić-familjen [10]. De var från Rijeka, Kroatien, som först ockuperades av italienska fascister och sedan av nazisterna under kriget.
I maj 1944 arresterade nazisterna den 10-årige Oleg Mandić, tillsammans med sin mor och mormor, medan hans far och farfar anslöt sig till partisanerna – den jugoslaviska kommunistiska antifascistiska motståndsarmén. Efter flera månader i fängelser i Kroatien och Italien skickades de till Auschwitz som “politiska fångar”. De överlevde åtta månader i dödslägret.
Oleg tillbringade två månader i damernas rum, men när nazisterna fick reda på att han hade fyllt 11, flyttade de honom till herrarnas avdelning. När han utvecklade feber på grund av stress skickades han till medicinska avdelningen där SS-officer Josef Mengele [11] utförde experiment. Under flera veckor lärde han sig att manipulera termometern och utarbetade andra strategier för att fortsätta vara av intresse som observationsobjekt.
Oleg och hans mamma Nevenka och mormor Olga var de sista fångarna som lämnade Auschwitz levande.
Filmen nedan, som Mandić såg först 20 år efter sin befrielse under ett besök i Auschwitz, skildrar det ögonblick då familjen fick från Stalins assistent Nikolai Bulganin [12] ett brev, vari beordrades transport till Moskva med lastbil via Krakow. I den sovjetiska huvudstaden fick de ansluta sig till en besökande jugoslavisk delegation ledd av motståndsledaren Josip Broz Tito [13], tillsammans med vilken familjen fick återvända till Belgrad med flygplan den 1 maj 1945.
Mandić, som nu är 86 år gammal [14], ägnade sitt liv åt att främja kännedom om sanningen om Förintelsen. Han ledde en antifascistisk icke-statlig organisation i Opatija, Kroatien, organiserade en utställning och gav föreläsningar och intervjuer på olika språk [15]. Han deltar också i årliga gruppbesök på Auschwitz museum på dagen för frigörelsen av lägret.
År 2015, i samband med 70-årsdagen av befrielsen, sa han att han fortfarande känner rysningar när han tänker på ” idén om mänskligt sinne som ägnas åt att utforma en produktion av död i industriell skala.”