Därför var Trumps aggressiva handslag ingen match för Tadzjikistans president

Tadzjikistans president Emomali Rakhmon greppar ryska ledaren Vladimir Putins hand nyligen under en resa till Moskva. Allmän bild från Rysslands regering . Beskuren i artikeln.

Handstorlek under genomsnittet, men ett mäktigare handslag än de flesta. Sedan Donald Trump blev USAs 45:e president har många skriverier på internet hängivits till att analysera hans till synes fientliga handslag med världens ledare.

Enligt en mängd analyser på webben täckande dessa moment av första kontakt har de flesta ledare dragits, bokstavligt talat, in i Trumps fälla. Trumps hårdhänta teknik verkar ta till vara hans betydande kroppshydda för att rycka sina motståndare emot sig själv. I det fall att detta misslyckas ser han till att ta tag längre upp mot handleden på den oanande ledaren än vad som kan ses anständigt i ett icke tävlingsinriktat handslag.

I en artikel i brittiska tidningen Independent spekulerar Geoff Beattie att gesten är en skenbar förlängning av Trumps utrikespolitik och, i första hand, bara ett spel framför kameran.

Vad motiven bakom Trumphandslaget än är, bröt det inte isen hos Tadzjikistans livstidspresident Emomali Rakhmon när de möttes i Riyadh i Saudiarabien under det arabislamistiska toppmötet 21:a Maj.

Vi har hittat personen som kan klå Trump vad handslag gäller.

Det skrämde honom… Han var tvungen att ta ett steg framåt!

Ja du kompis. Han var redo för idioten. Bra.

Man kan se vem som har mest makt i rummet här.

Vi ser i den animerade bilden Rakhmon, vars land i centrala Asien är fattigast bland före detta medlemmar i sovjetunionen, hur han klart och tydligt visade sig den starkare handslagaren. Tillsammans med Kanadas Justin Trudeau finns han med på listan över de som slagit Trump i dennes favoritsport, inte inräknat golf.

Trudeaus minnesvärda kontring av Trumps handslag handlade helt om planering. Rakhmon verkade säkra sin seger genom instinktiv råstyrka, liknat till sättet han styrt över Tadzjikistan i över två årtionden.

Allt handlar om honom

Bland djuprotad korruption och det faktum att runt hälften av alla arbetsföra män söker sig till arbeten över gränsen till Ryssland har Rakhmon, 64, utvecklat en talang för att framvisa en bild av framgång trots de brister som finns. Hans nyligen myntade titel är “Grundare av fred och nationell enighet – Ledare av nationen” hyllandes hur hand ledde landet ut ur det femåriga inbördeskrig som drabbade landet efter att det blev självständigt från sovjetunionen 1991.

I en artikel i tidningen Litro citerar amerikanska forskaren Emily Neil en tadzjikistansk kvinna som förklarar vördnaden för den figur, som andra utanför landen ser som höjden av självisk, som en klassisk diktator:

“That is why I love Rakhmon,” Parvina said, bread still in hand, shocking me with her directness.

All Americans, laughed at Rakhmon and his regime, ex-KGB types, running the country with the most ridiculous gestures of authoritarianism: the billboards, the government-sanctioned “news” declaring the prosperity of Tajikistan, showing image after image of full crop fields accompanied by floating, inspirational music – even his recent declaration earlier the year before of his title not just as president, as he had been since peace was achieved in 1997, but also as “Leader of the Nation,” reminiscent in its bleak grandiosity of something straight out of the Hunger Games.

[…]

She explained to me as well as she could, as well as I could understand: “He is why there is bread now. He is why you, a foreigner, can be here right now.”

Rakhmon was not a billboard: He was a fact that meant that in her hand was the smooth, round bread, a fact that was the reason why I was sitting there, why I had boarded a plane and landed in Dushanbe, where I could play in the alley with her daughters without fear of being shot. Why my government’s heavily-weighted, paper-thin green dollars changed hands, became somoni and now could rest safely in the wooden trunk under the bed in her room.

Yes, it was funny, but nothing about Parvina’s face – her mouth which so quickly smiled when playing with her children, her eyes which would light up as we talked about our mutual love of Enrique Iglesias – showed any sign of amusement now.

“Det här är varför jag älskar Rakhmon,” sa Parvina med en limpa bröd i högsta hugg. Jag shockades över hur rättfram hon var.

Amerikaner skrattade åt Rakhmon och hans regim, före detta KGB-typer, styrandes över landet med löjliga gester av auktoritet: plakat, de statligt sanktionerade “nyheterna” deklarerande välfärden i Tadzjikistan med bild på bild på av blomstrande sädesåkrar ackompanjerat till lättsam, inspirerande musik – även hans tidigare deklaration, året innan, om hans titel inte bara som president, vilket han varit sedan fred slöts 1997, utan även “Ledare av nationen”, påminnande i sin sorgliga grandiositet om något tagit direkt ur “Hungerspelen”.

[…]

Hon förklarade för mig så bra hon kunde, och så långt jag förstod: “Han är anledningen till varför det finns bröd nu. Han är varför du, som en utlänning, kan vara här just nu.”
Rakhmon var inget uppsatt plakat: Han var ett konkret faktum till varför hon kunde hålla i sin hand ett slätt, runt bröd, ett faktum som var anledningen till hur kunde vara här nu, varför jag satt mig på ett plan och landat i Dushanbe, där jag kunde leka med hennes döttrar i en gränd utan rädsla för att bli skjuten. Varför min egen regerings tung-vägda, papperstunna gröna dollar kunde byta händer, bli till sonomi och nu vila tryggt i träkistan under hennes säng i hennes rum.

Visst, det var skrattretande, men inte Parvinas ansiktsuttryck – hon var annars så snabb till ett leende då hon lekte med sina barn, hennes ögon lyste upp när hon talade om vår delade förkärlek till Enrique Iglesias – men nu visade det inga tecken på nöje.

Det här är förstås inte hela historien, om hur individernas nivå av frihet har störtdykt till en sådan grad att om en Tadzjikistansk medborgare på senare år uttalatar sig kritisk mot Rakhmon får räkna med fängelsestraff, poängen är dock klar: Rakhmon är herre på täppan i Tadzjikistan. (Om detta behöver förtydligas, kolla in den här bilden av hur Rakhmon bemannar en bulldozer för att inleda byggandet av en vattenkraftsdam som hans land kanske aldrig har råd med).

Ändå var han när han kom till makten, på sätt och vis just som Trump, en okänd faktor.

Tidigare chef över kollektivt lantbruk på landsbygden – en traditionell elit under sovjet-eran ditskickad från de mer industrialiserade nordliga delarna av landet – vars befordran in i en ledarskapsroll stöttades av mäktiga figurer inom landets säkerhet som trodde sig kunna kontrollera honom. Många av dem dödades när han trädde in i sin position.

På samma sätt som Trump har Rakhmon ett sinne för publicitet, och tillika Trump står hans livshistoria som en tvivelaktig hyllning till det manliga egots farliga kapacitet till att dominera och kontrollera till vilket pris som helst.

Till skillnad från Trump är Rakhmon inte född med silversked i munnen – han vet hur man går iväg som segrare ur en handslagskamp.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.