Den syriske framtidsvisionären Abu Majid

Abu Majid at his home in Aleppo. Photo from his daughter's Facebook page.

Abu Majid Karaman vid sitt hem i Aleppo. “Jag gick längs huset där han hade målat revolutionens flaggor på staketet. Huvudingången hade också den blivit målad i revolutionens färger. Allt detta avslöjade hans trogna hängivenhet till revolutionen.” Foto från hans dotters Facebook-sida.

Han betraktade oss medan vi närmade oss hans hus. Han satt på en grön plaststol och följde oss med blicken när vi kom ut ur bilarna. Vi var åtta stycken. Han kände några av oss, inte alla — inklusive mig själv — men han var väl medveten om att det var honom vi alla kommit för att träffa. När vi närmade oss honom ställde han sig upp och sade med en högljudd och självsäker röst: “Om ni är här för att sympatisera med mig så kan ni åka tillbaka dit ni kom ifrån. Om ni är här för att gratulera mig så är ni välkomna att känna er som hemma.”

Farbror Abu Majid Karaman chockade mig både med hans ord och hans styrka. Abu Majid hade förlorat två familjemedlemmar på slagfältet. Den siste hade varit Oubada Abullaith, hans svärson och en militärledare för Thowar Al Sham-bataljonen inom Fria Syríska ArménOubada dog som martyr vid ett slag i Aleppo. Några månader tidigare hade Abu Majids egen son, Majid Karaman, blivit dödad under det att han lett en annan av Fria syriska arméns bataljoner.

Trots att han hade förlorat människor han älskade så vägrade Abu Majid låta någon beklaga sig över deras dödsfall. “Ingen borde sympatisera med martyrer,” sade han, “ty vi går alla i deras fotspår.”

Hans ord var orubbliga och mäktiga. Denne 50-åriga mans ögon talade redan innan han ens hunnit öppna munnen. De lyste av styrka och kraft, särskilt när han talade om dessa viktiga aktörer i revolutionen. Rynkorna i hans ansikte och vita skägg avslöjade ett liv rikt på erfarenheter.

Vi pratade om slagen i Aleppo — både i staden och på landsbygden — och han berättade om militära taktiker med erfarenheten av en officer. Han var särskilt intresserad av civilinvånarnas välståndSå snart vi nämnde en viss region eller område började han berätta om antalet civila där och hur mycket fara de skulle utsättas för om ett slag nådde dem.

Staden Aleppo såg ungefär likadan ut då som den gör nu. En del av staden kontrolleras av Assadregimen — här gömmer sig armén och miliser tillhörande Syriens nationella försvarsstyrkorEn annan del är bortom regimens kontroll: där befinner sig Fria syriska armén – oppsitionens militära bataljoner – såväl som ett antal jihadistiska bataljoner samt civila som har vägrat lämna sina hem trots den dagliga beskjutningen. Farbror Abu Majid och hans familj var en av de sistnämnda. När jag frågade honom varför han valt att stanna reciterade han en koranvers: “Du får bara det som Gud har valt ut åt dig.” Han fortsatte sedan: “Hur skulle jag kunna lämna mitt hem? Hur skulle jag kunna lämna madrassen som en av min familjs martyrer en gång sovit på? Dessa martyrer lämnade oss, det är sant, men de förlitar sig på oss nu och vi bör hedra det.”

Jag ryste medan jag lyssnade på honom. Han talade med en revolutionär glöd vars like jag aldrig hört tidigare. Han är mannen som förr ledde de fredliga protesterna när demonstranter trotsade sin egen regering. Förr, när aktivister i Aleppo delade ut revolutionära broschyrer i områden som stod på regeringens sida och man försökte öppna deras ögon för revolutionen. Abu Majid var dessutom medlem i alla revolutionära styrelser och hade nära kontakt med journalister och aktivister i Aleppo. De flesta krigarna inom Fria syriska armén älskade och respekterade honom.

Jag gick längs huset där han hade målat revolutionens flaggor på staketet. Huvudingången hade också den blivit målad i revolutionens färger. Allt detta avslöjade hans trogna hängivenhet till revolutionen. Farbror Abu Majid ropade på mig att komma tillbaka till de andra. Jag gick in i huset igen och fann att han ställt fram hemmagjorda sötsaker och kaffe. Han sade: “Ät sötsakerna för att fira martyren.” Jag fann inga ord. Jag visste inte vad som var svårast — att hålla mig borta från sötsakerna eller mina tårar.

Det här besöket skedde under Ramadan förra året. Jag hade lämnat landet tidigare för att bosätta mig i Turkiet men beslutade mig ändå för att spendera den månaden i Syrien. Trots att jag är kristen, och trots varningarna jag fick om att återvända, kändes det som att jag befann mig bland vänner och familj. Jag kände mig omfamnad av en revolution som inte gör någon skillnad på muslimer och kristna.

Abu Majids krav var tydliga och specifika: han hade en vision om ett demokratiskt Syrien som garanterar frihet för hela det syriska folket. Det var det han åtalades för. Det var hans brott.

Abu Majid kidnappades för en tid sedan. Han blev inkastad i en bil som samtliga ögonvittnen kunde bekräfta tillhörde Nusrafronten (en gren av al-Qaida i Levanten). Nusrafronten har förnekat att de har någonting att göra med händelsen och att de håller Abu Majid fången.

Asaad Hanna är en syrisk journalist och aktivist.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.