- Global Voices på svenska - https://sv.globalvoices.org -

Omhändertagande av smycken inte den enda förändringen i Danmarks flyktinglag

Kategorier: Västeuropa, Danmark, Flyktingar, Juridik, Medborgarmedia
#RefugeesWelcome to Copenhagen: Local citizens of Copenhagen, Denmark, organized a collection of necessities for the refugees from Syria when they arrive at Copenhagen Central Station. September 10, 2015. Photo by Chris Alban Hansen. CC BY-SA 2.0 [1]

#RefugeesWelcome till Köpenhamn: Lokala invånare i Köpenhamn, Danmark organiserar en uppsamling av nödvändigheter till syriska flyktingar när de anländer på centralstationen i Köpenhamn. 10 september 2015. Foto av Chris Alban Hansen. CC BY-SA 2.0

När det danska parlamentet den 26 januari godkände den debatterade lagstiftningen L87 [2] utlöste det en våg av kontroverser i sociala och traditionella medier som förblir oförstådda och bristfälligt hanterade av de politiker som kämpat för lagen.

Lagstiftningen är bättre känd som “smyckeslagen”. Men medan polisens plikt att söka efter och omhänderta egendom värt minst 10 000 danska kronor (ungefär 1 460 amerikanska dollar) har fångat nästan all uppmärksamhet så utgör andra delar av lagen en ännu större fara för asylsökarnas rättigheter och välmående.

Den mest förbisedda aspekten av L87-lagen är att asylsökande nu måste vänta tre år [3] istället för ett för att få ansöka om att förenas med partner och barn [3], vilket möjligtvis kan bryta mot Danmarks internationella avtalsförpliktelser (såsom danska statstjänstemän själva erkände när de lade till varningar i lagförslaget som presenterades för lagstiftarna) Det innebär mer än två år av familjer som är skilda åt av krig och otrygghet.

Lagen kräver även att unga män stannar i tältläger med mycket begränsad rörlighet, trots ett stort överskott av tomma boenden i Danmark.

Ändå är det stycket om smycken och och annan egendom som fångat världens uppmärksamhet. Efter mycket debattering och oklarhet gjorde lagstiftarna ett undantag i L87 från bröllopsringar och andra smycken med “uppenbart sentimentalt värde”. “Resväskor fyllda av diamanter” [4], som justitieminister Soeren Pind kallar det, kommer dock inte att beviljas undantag.

Undantaget för bröllopsringar gjorde dock inte mycket för att lugna ner kontroverserna. Den berömde kinesiske konstnären Ai Weiwei ställde in en efterlängtad utställning på ARoS Aarhus Kunstmuseum (the Aros Museum) [5], FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan uttryckte sin oro och chock [6] och den brittiska tidningen The Guardian publicerade en skämtteckning [7] av den danske premiärministern Lars Loekke Rasmussen iklädd nazistisk utstyrsel.

Polisen Jacob Nielsen skrev en kommentar i sociala medier [8] om sin ilska och förtvivlan och som har delats mer än 21 000 gånger:

Jeg blev ikke politimand for at plyndre flygtninge for DERES ejendele!

Men først og fremmest blev jeg politimand fordi jeg ved, at retfærdighed er noget der skal arbejdes hårdt for, og nogen er nødt til at beskytte dem, der ikke kan værge for sig selv. Ingen steder får man bedre mulighed for det end i politiet, når det ikke bliver misbrugt.

Jeg tager tit ting fra folk – fordi det er ulovligt, eller stjålet fra andre eller det bliver brugt til at skade andre, men jeg tager aldrig tøjet af folk eller roder dem i munden for at tage DERES EGEN RING.

……Imens jeg så skulle gøre det ville jeg helt sikkert tænke på, om mine afdøde bedsteforældre, der var modstandsfolk, og som jeg ser op til, mon vender sig i graven, i tanken om, hvem jeg er kommet til at ligne.

Jag blev inte polis för att plundra flyktingar på deras egendom!

Framför allt blev jag polis för att jag vet att rättvisa är något man måste arbeta hårt för och för att någon måste beskydda dem som inte kan beskydda sig själva. Ingen annanstans får man en bättre möjlighet att göra det än i poliskåren – om man inte missbrukar sin makt.

Jag omhändertar ofta människors ägodelar – för att de är olagliga, för att de har stulits från någon annan eller för att de kan användas för att skada någon. Men jag visiterar aldrig människor eller tittar in i deras munnar för att beslagta DERAS EGNA SMYCKEN.

…Om jag hade gjort det är jag helt säker på att mina farföräldrar, som var motståndsfolk och som jag beundrar så mycket, skulle ha vänt sig i sina gravar på grund av vem jag påminner dem om.

Danska politiker och diplomater har förgäves försökt påpeka att Danmark fortfarande är ett generöst land när det gäller att skänka FN:s rekommenderade 0.7 procent av BNP till humanitära insatser och bistånd [9] — dock spenderas så mycket som en tredjedel av denna summa [10]inom Danmarks gränser, vilket innebär att inte alla dessa 0.7 procent går till att stödja behövande befolkningar utomlands. Även argumentet att danska medborgare som ansöker om socialhjälp också kan få sina kapital och smycken beslagtagna har misslyckats att tysta den negativa motreaktionen som Danmark har fått uppleva. Danska industrier blir allt mer bekymrade över landets försämrade rykte. [11]

Varför agerar de danska politikerna så oskickligt i denna sak? Varför är de oförmögna att redogöra för vad de anser vara ett mycket rättvis förslag, rotat i traditionella danska principer om att bidra till samhället innan det att man ber om dess stöd? 

En möjlighet är att, när ett lands självuppfattning – i Danmarks fall uppfattningen om sig själv som ett litet, underlägset land oförmöget att vålla skada — strider mot verkligheten har politikerna en tendens att vara särskilt blinda för hur deras handlingar kan framstå för omvärlden.

En annan möjlighet är att de borgerliga, invandrarskeptiska partierna är alltför medvetna om publiciteten som smyckeslagen drar åt sig – och välkomnar den. Det har kommit att bli en del av ett avsiktligt försök att omforma Danmarks identitet och få landet att framstå om en oattraktiv destination för asylsökande. Det började redan i november 2015 med regeringsfinansierade annonser i libanesiska tidningar [12] som framhävde landets strikta åtgärder mot flyktingar.

Kampen för Danmarks rykte och politiska identitet kvarstår och danska politiker lär sig åter igen att skötseln av inrikespolitik i en internationell värld sannerligen har visat sig vara en knepig uppgift.