“Välkomna. Vi är här för att stödja er.” En holländsk frivilligarbetare välkomnar flyktingar på perrongen vid Amsterdams Centralstation. FOTO: Faten Bushehri

När jag stiger av tåget från Paris vid Amsterdams Centralstation ca kl 22 får jag syn på en man, som står på perrongen och håller upp en skylt med texten: “Välkomna. Vi är här för att stödja er”.

Jag stannar till och berättar för honom att jag hört att de behöver arabisktalande människor som kan hjälpa till med tolkning åt flyktingar från Mellanöstern. Mannen skiner upp. Han följer mig till ett hörn på stationen där mat, dryck, kläder, leksaker och andra nödvändigheter har lagts, prydligt och välorganiserat, i väntan på flyktingarnas ankomst.

Jag har bott i Amsterdam de senaste två månaderna och den senaste tiden har prat om att flyktingar kanske snart skulle komma till staden blivit alltmer vanligt. Förväntningarna om att flyktingvågen så småningom skulle nå Nederländerna har fått en grupp frivilliga att organisera sig för att erbjuda flyktingarna hjälp på vägen till flyktinglägren.

Gruppen på Centralstationen har en tabell över ankomsttider, med fokus på tåg från Frankrike, Tyskland och Belgien, som troligtvis har med flyktingar ombord.

Min uppgift är enkel: hälsa på de nyanlända, prata med dem, fråga om de behöver mat, vatten eller kläder, muntra upp barnen, berätta om vad som väntar. Jag koncentrerar mig på det jag har att berätta och informationen jag inte får glömma. Vad jag inte är beredd på är de berättelser de vill dela med mig.

En efter en kommer de fram till mig, med glädjen och lättnaden över att äntligen ha anlänt tydlig i deras stora leenden. De pratar i munnen på varandra när de berättar om hur de klev ombord på en “dödsbåt” i Turkiet för att komma först till Grekland och sedan till Nederländerna.

Khalid, en man i sena 30-årsåldern, berättar för mig att den gummibåt han färdades med hade så många som 49 människor ombord, inklusive kvinnor och barn. Eftersom farkosten var överbelastad och inte byggd att frakta en sådan tyngd var de alla tvungna att slänga sina väskor och tillhörigheter överbord för att rädda sina egna liv. När de nådde den grekiska hamnen Mytilene stod de alla dyblöta och huttrade medan de grekiska statstjänstemännen bara tittade på. Khalid lovordar en grupp holländska turister, som snabbt kom fram till dem och erbjöd sin hjälp. Han erindrar sig hur en kvinna svepte en varm filt omkring honom när hon såg hur kall och dyblöt han var.

Flyktingar på Amsterdams Centralstation i väntan på transport till ett tillfälligt flyktingläger. FOTO: Faten Bushehri

“Vi höll på att tappa modet ombord på båten,” berättar Khalid. “Men vi försökte sporra varandra. Männen ropade: ‘Kom igen, vi klarar det här! Vi har kvinnor och barn ombord!’ Och det var så vi orkade fortsätta.”

Efter ankomsten i Mytilene berättar Khalid att de måste gå till fots över 50 kilometer, från öns norra till dess södra del. Han pekar på en av medpassagerarna på båten och berättar att hen var sjuk i flera dagar efter att ha varit ute på vattnet så länge.

En syrisk kvinna avbryter oss och berättar att deras båt faktiskt exploderade på grund av tyngden. “När jag minns vår resa hit svämmar tårarna över,” säger hon. Hon och hennes medpassagerare måste simma de sista metrarna in till stranden. Hon, hennes man och deras tre små pojkar flydde från Al Raqqa, som nu helt kontrolleras av ISIS.

En annan kvinna berättar för mig vad de betalade för att få åka med båten: 1400 euro per person. En annan familj betalade 4000, en summa de måste låna från bekanta. “Ni betalade 4000 euro för risken att dö?” säger jag till en av dem. “Vi skulle ha dött i Syrien ändå,” säger han.

Jag träffar två irakiska män från staden Mosul som fångatogs av ISIS men lyckades fly från dem och därefter från landet. En av dem, en f.d. general, hölls av ISIS i 17 dagar. De bröt hans högra axel eftersom han där hade en tatuering (förbjudet enligt ISIS:s tolkning av islam) av Iraks karta, satte en bindel för hans ögon och band fast honom vid en fläkt. Den andre mannen, Ahmed, en av 23 människor som tillfångatogs av ISIS, säger att de höll en kniv mot hans strupe. “19 människor dödades framför ögonen på oss och jag var en av de som överlevde,” berättar Ahmed för mig. “Jag vet inte hur jag klarade mig.”

Två irakiska flyktingar som lyckades fly efter att ha tillfångatagits av ISIS tillsammans med Joost, en holländsk frivilligarbetare (vänster) och skribenten (höger). FOTO: Faten Bushehri.

När jag talar arabiska med människor blir de glada över att höra ett bekant språk och frågar var jag kommer ifrån. Jag skäms lite över att erkänna att jag kommer från Bahrain, ett av de Gulfländer som bidragit till konflikten i Syrien. De oljerika nationerna runt Gulfen erbjöd ingen hjälp under stridigheterna och har därefter dessutom lagt sten på börda genom att inte ta sitt ansvar att ta hand om flyktingar från grannlandet.

Och nu befinner jag mig här: en privilegerad invånare i Nederländerna, i full fart med mina magisterstudier vid ett högt rankat universitet. Min största oro rör nästa examen, medan dessa människor sitter i ett hörn på Centralstationen utan en aning om vad deras framtid bär i sitt sköte.

Mohammed berättar att han lämnat fru och barn bakom sig i Syrien utan att kunna ge dem annat än löftet att han ska ta sig till Europa och skicka efter dem så snart han lyckats etablera sig. “Vi vill inte vara en samhällsbörda,” säger han. “Jag är utbildad skötare. Jag vill lära mig holländska och börja jobba.” De är tacksamma över att vi vill hjälpa dem och vägrar att ta emot mer än det minimum de behöver för att klara natten.

Medan de vuxna flyktingarna på Centralstationen långsamt absorberar det faktum att de anlänt till Amsterdam skuttar barnen omkring oss frivilligarbetare och leker med sina nya leksaker. Snart ska de alla gå ombord en Röda korset-buss för resan till ett tillfälligt läger och början på någon form av ett nytt liv.

Om du vill ha mer information om RefugeesWelcome Amsterdam kan du besöka deras Facebook-sida [en].