(Alla länkar går till engelska sidor, om inget annat anges.)
Mario Macaron, en libanesiska bloggare och student på Saint-Josephs Universitet, har skickat ett offentligt brev till Libanons First Lady, Wafaa Sleiman, som handlar om kvinnors rättigheter. Efter det att Roula Yaacoub, Manal Assi och Christelle Abu Chakra mördats av sina egna män, samt fotoplåtningen av Jackie Chamouns som gav upphov till en överraskande dispyt, har frågan om kvinnors rättigheter i Libanon åter igen blivit aktuell. Trots sitt rykte om att vara en liberal tillflyktsort i ett annars mycket konservativt område, så har Libanon ett fruktansvärt dåligt protokoll när det gäller kvinnors rättigheter. Deras brist på de mest grundläggande rättigheter har då och då lyfts fram av olika lokala gräsrotsorganisationer men [frågan] har, skulle somliga mena, aldrig förr blivit driven med en sådan kraft som nu. En stor protest som organiseras av KAFA (nog) NGO förväntas ta plats den 8 mars. Global Voices kommer att göra ett speciellt reportage om detta.
Utbytet [av brev mellan Mario Macon och Wafaa Sleiman] gick till som följande:
Madame,
Je suis étudiant libanais à Paris, j’ai eu l’honneur de faire partie de la délégation que vous présidiez à Tunis en Novembre 2010 à la conférence des droits de la Femme Arabe, et comme plusieurs j’ai fiévreusement applaudi votre discours prônant et défendant les droits de la Femme dans ce coin du monde. Vous considérant comme l’emblème institutionnel de la Femme libanaise, c’est à vous que je m’adresse, même si votre mandat touche bientôt à sa fin, peut-être mes propos résonneront dans les coulisses féminines.Madame, il est vrai qu’en vous écrivant je me retrouve d’ores et déjà dans une situation compromettante : un homme prêchant à la Première Croyante sur un sujet annexé dans les annales du quotidien. Pourtant Madame, chaque fois que l’humiliation et parfois même le sang des femmes de notre pays font l’entête des journaux et la une des médias, j’ai honte et me demande qu’est ce qu’il manque encore aux libanaises, connues pour leur fort tempérament, de prendre les choses en main. Faudra-t-il attendre qu’à l’image de Beyrouth mère, nos dames se retrouvent sans foi ni espoir, et que surgissent des extrémistes qui noieront vos revendications dans du politiquement incorrect ?
Ne pensez vous pas qu’il est temps que vous dirigez les femmes du Liban vers une révolution tant attendue ? Ne croyez vous pas qu’il est temps d’imposer vos droits qu’aucune loi ne prévoit encore ? N’est il pas temps que deux libanaises jouissent de droits égaux même si elles sont de rites différents ?
Vous ne menez pas votre combat seul Madame, tout homme digne de l’éducation d’une mère libanaise demeure indigné et révolté face aux injustices commises à votre égard et en son nom. Ces hommes, même si écrasés par une minorité retentissante de par sa misogynie croient en une société où le sexe ne différencie que biologiquement.
Toutefois, ce ne sont pas les hommes qui lanceront les manifestations pour vous, ils le feront avec vous certes, mais admettons que, du côté de chez nous, les droits de la femme ne sont pas, hélas, une affaire d’hommes. Heureusement d’ailleurs, notre Parlement et même nos gouvernements à majorité masculine ne peuvent pas vanter leur efficacité.
Madame, si vous invitiez chaque grand-mère, mère, fille, sœur, copine, fiancée ou amie à cesser d’être Femme pour un jour, un seul, si vous décidiez toutes de faire la grève à notre société faussement machiste, je crois Madame que non seulement vous feriez voter vos droits, mais vous pourriez même diriger notre pauvre Liban à bon port.
Nous sommes tous fruits de Femmes, et « ce que Femme veut, Dieu le veut »
Veuillez croire, Madame, en mes sentiments les plus respectueux.
Mario Macaron
Madame Sleiman.
Jag är en libanesisk student som studerar i Paris. Jag hade äran att delta i den delegationen som du ledde i Tunis i november 2010 vid konferensen om Arabkvinnors rättigheter, och liksom många andra applåderade jag febrilt efter ditt tal som förespråkade och försvarade kvinnornas rättigheter i den här delen av världen. Med tanke på att du kan ses som en institutionell symbol för de libanesiska kvinnorna, så är det till dig som jag nu riktar mina ord. Trots att din mandatperiod snart tar slut, så hoppas jag att de här orden kommer att genljuda hos andra som stöttar kvinnorna.
Det är sant att jag, endast genom att skriva till dig, försätter mig i en komprometterande situation: en man som föreläser om ett vardagligt problem för landets First Lady. Men varenda gång som förnedringen av, och ibland till och med blodet från, kvinnorna i vårt land når nyhetsrubrikerna, så skäms jag och jag undrar vad som behöver göras innan de libanesiska kvinnorna, som är kända för sina starka karaktärer, själva kommer att ta itu med situationen. Måste vi vänta tills våra kvinnor, som Moder Beirut, inte har kvar varken tro eller hopp? Måste vi vänta till det att extremisterna dränkt våra krav i diskussioner om politisk korrekthet?
Tycker du inte att det är dags att leda de libanesiska kvinnorna mot en mycket efterlängtad revolution? Tycker du inte att dags att införa de rättigheter som ännu inte täcks av några rådande lagar? Är det inte dags att libanesiska kvinnor får lika rättigheter oavsett vilka religiösa grupper de tillhör?
Madame, du är inte ensam i din kamp. Alla de män som fått en värdig fostran av en libanesisk mor blir upprörda och rasande över alla de orättvisor som utförs mot dig i deras namn. Dessa män, även om de kuvas under uppkomsten av en kvinnohatande minoritet, tror på ett samhälle där man endast skiljer på könen genom biologi.
Trots detta kan vi inte förvänta oss att männen skall organisera protester åt dig. De skulle göra det tillsammans med dig, det är helt klart. Men vi måste erkänna att kvinnornas rättigheter dessvärre inte är männens angelägenhet. Som tur är betyder det att vårt parlament och även vår regering som domineras av män inte kan skryta om sin effektivitet.
Madame, om du erbjöd varenda mormor, farmor, mor, dotter, syster, flickvän, fästmö och vän att sluta vara kvinna för en dag, en enda dag; om ni alla bestämde er för att gå i strejk mot vårt falska machosamhälle, så tror jag att ni inte bara skulle kunna rösta för era rättigheter, men även leda våra stackars libanesiska kvinnor till säkerhet.
Vi är alla livmoderns frukter, och “Det som kvinnan vill, det vill också Gud”.
Madame, mottag min fulla respekt.
Mario Macaron
En vecka senare kom svaret från Libanons First Lady:
Monsieur Mario Macaron
J’ai lu avec intérêt la lettre ouverte que vous avez voulu me transmettre à travers les réseaux sociaux. Je voudrais vous remercier et saluer vos collègues de Béryte – l’écho des Cèdres, la revue des étudiants de la Faculté de Droit et de l’Institut de Sciences Politiques de l’USJ, qui l’a publiée sur sa page web.
Vous savez que la femme libanaise est confrontée à nombre de défis. Dès les premiers jours du mandat du Président de la République le général Michel Sleiman, j’ai pris comme engagement de défendre sa cause dans tous les domaines et ce, dans le cadre de la Commission Nationale de la Femme Libanaise (CNFL) que je préside, et en collaboration avec les associations et mouvements sociaux pour les droits des femmes, de notre société civile si active. Cette cause n’est donc pas négligée. D’autant plus qu’elle est amplement soutenue par le Président de la République lui-même.
Vous m’appelez à une révolution, et je salue votre proposition. Toutefois une révolution, moi je ne l’entends pas dans le sens de l’effervescence d’un jour qui finirait aussi vite qu’un lever de soleil, mais dans le sens d’une mobilisation de solidarité effective et durable à laquelle je ne cesse d’appeler. Une mobilisation de solidarité agissante de ceux et celles, comme vous et vos collègues, sont animés de bonne volonté à poursuivre la démarche d’amélioration de la situation de la femme libanaise, déjà entamée dans la législation, les milieux du travail, la société….
Grâce à une pareille mobilisation vigilante, nous parviendrons, ensemble, à mettre fin aux injustices et aux inégalités que vous prélevez.
En vous renouvelant mes remerciements, veuillez croire, Monsieur, en mes meilleurs sentiments.
Wafaa SLEIMAN
Première Dame du Liban
Monsieur Macaron.
Jag har läst ditt offentliga brev som adresserats till mig genom sociala medier med stort intresse. Jag vill tacka dig och hedra dina kollegor i Beryte – l’echo des Cedres, studenttidningen för Fakulteten för Juridiska och Politiska studier, som publicerade ditt brev på sin webbsida.
Jag är medveten om att de libanesiska kvinnorna står inför en mängd svåra problem. Sedan den första dagen då vår republiks presidents, General Michel Sleiman, började sin mandatperiod, har jag sett det som min personliga uppgift att försvara kvinnornas rättigheter på alla plan inom programmet för den Nationella Kommissionen för de Libanesiska Kvinnorna (CNFL), som jag för närvarande leder i samarbete med NGO:s, som arbetar för kvinnors rättigheter, och de sociala rörelser, som är en del av vårt mycket aktiva civila samhälle. Den här frågan har därför inte alls försummats och republikens president ger den sitt fulla stöd.
Du ber om en revolution och jag välkomnar ditt förslag. Jag ser emellertid en revolution som någonting annat än ett tillfälligt utfall som sedan snabbt ebbar ut. Det som jag uppmanar till är en effektiv och bestående solidaritetsmobilisering. En mobilisering av aktiv solidaritet bland dem, som till exempel dina kolleger och du själv, som med hjälp av sina goda avsikter kan leda vägen för en förbättring av situationen för de libanesiska kvinnorna, såsom det redan fastslås i lagen, på arbetsplatserna, i samhället…
Tack vare en sådan vaksam mobilisering kommer vi, hand i hand, att lyckas med att få slut på de orättvisor och ojämlikheter som du talar om.
Låt mig tacka dig igen och mottag mina varmaste hälsningar.
Wafaa SLEIMAN,
First Lady i Lebanon