Makedonien: Fredsmarschen ett “första steg.” Vad händer nu?

Tusentals människor samlades för att uttrycka sin önskan att leva tillsammans i fred genom att vandra på Skopjes gator och broar under fredsmarschen den 17 mars 2012.

De uppskattningar av antalet marschdeltagare som gjordes av diverse media varierar mellan 2.000 [fr, en, en] och 4.000 människor. De enda säkra siffrorna kan ses på sidan med Facebook-evenemanget [mk], som hade 2.225 bekräftade deltagare, några hundra “kanske” och omkring 17.000 ytterligare inbjudna som inte svarat.

Först samlades [en] människor i Skopjes stadspark, vid friluftsscenen Školka (Shell) [mk].

March for Peace: People gathering in Skopje City Park. Photo: Filip Stojanovski (CC-BY 3.0).

Fredsmarsch: Människor samlas i Skopjes stadspark. Foto: Filip Stojanovski (CC-BY 3.0).

Offentliga personligheter med olika etnisk bakgrund läste det korta manifestet som citerades i tillkännagivandet av fredsmarschen på makedonska, albaniska, turkiska, romani, serbiska/bosniska samt vlach (arumänska).

Organizer Petrit Saracini - a musician, a journalist and a writer - speaking at the beginning of the March for Peace. Photo: Vančo Džambaski (CC BY-NC-SA 2.0)

Organisatören Petrit Saracini – musiker, journalist och skribent – talar i början av fredsmarschen. Foto: Vančo Džambaski (CC BY-NC-SA 2.0)

Tåget vandrade “utan flaggor eller symboler” utefter Ilinden Boulevard, förbi regeringsbyggnaden, över Goce Delchev-bron [en], tog sedan av till vänster och gick förbi den forntida Stone Bridge [en] för att därefter återvända till parken längs med floden Vardar. Evenemanget avslutades med en konsert med flera olika band.

March for Peace on Ilinden Boulevard. Photo: Vančo Džambaski (CC BY-NC-SA 2.0)

Fredsmarsch på Ilinden Boulevard. Foto: Vančo Džambaski (CC BY-NC-SA 2.0)

Flera bildgallerier publicerades strax efter evenemanget av:

Politisk exploatering och mediavinkling

Under öppnandet av evenemanget hälsade en av de deltagande kändisarna, Esma Redžepova [en] – en välkänd sångare men även lokalpolitiker på det regerande partiet VMRO-DPMNE:s lönelista – på presidenten, som råkade vara närvarande i folkmassan framför scenen. Aktivisten för mänskliga rättigheter Xhabir Deralla skrev [mk] följande dag:

…jag tvivlar på att de 2-3 tusen människor som samlades igår räcker till att övertyga de politiska figurer, som skyndade sig att vara med på evenemanget, om att det är upp till dem att sluta driva den politiska linje som lett till den här situationen. Jag hörde till och med en hälsning riktad till presidenten ifrån scenen… Hoppsan! sa jag för mig själv. På Facebook försökte någon förklara att det var bara fråga om Esmas eget infall och personliga stil, inte organisatörernas officiella ståndpunkt. OK, men för att acceptera detta, kan någon förklara varför organisatörerna i så fall inte tog tillbaka Esmas hälsning?

När jag tillfrågades om jag ville stödja fredsmarschinitiativet, som representant för en icke-statlig organisation, var det ingen som sa att man också skulle ge plats för representanter för just den politik som kränker mänskliga rättigheter och frihet, och direkt uppmuntrar spänningarna och sönderfallet av relationer mellan olika etniska grupper i Makedonien. Jag skrev ett oändligt antal e-postmeddelanden  och höll många samtal med kollegor, medarbetare och vänner om marschens ädla syfte, oavsett kritiken [en]. Jag insisterade på att så många som möjligt deltog i marschen. Jag tror fortfarande fullt och fast på anledningarna bakom, men är inte så säker på att målet uppnåtts. Jag vill fortfarande vara positiv denna soliga söndagmorgon, och delvis tro att marschen är ett bra första steg. Även om det togs lite sent…

Jag förstod att mediastrateger skulle låta politikerna använda evenemanget till sin egen fördel. På kvällsnyheterna försökte de regeringskontrollerade TV-stationerna sälja idén att de senaste veckornas våld mellan etniska grupper var ett resultat av förstörelselustan hos individer som var emot den nuvarande regeringens fantastiska ansträngningar att etablera fredlig samlevnad i landet. Marschens initiativtagare tog inte detta med i beräkningen, fast de borde ha gjort det.

Twitteranvändaren MirkoSlav skrev [mk] till “alla de som hatar” att det viktigaste var att fredsmarschen var framgångsrik:

Så några politiker fick sina bilder tagna – det är väl det enda de sysslar med ändå?

Deralla hänvisade till sitt tidigare inlägg om hur ansvaret för den rådande situationen vilar hos de nationalistiska partierna vid makten [mk] och påpekade:

Jag är inte övertygad om att tillräckligt med människor i publiken verkligen förstår vad som ligger bakom regeringens handlingar och att denna fredsmarsch skulle ha utgjort en varning för de politiska partierna vid makten, och alla politiska partier i allmänhet…

Jag är inte övertygad om att de människor som gick upp på scenen för att recitera fredsmeddelanden på flera olika språk och sjunga Bob Marley-sånger är medvetna om detta. Eller kanske de är det, men deras personliga bevekelsegrunder och önskan om fred är starkare än denna medvetenhet? Det är helt riktigt att ge efter för  ädlare känslor, men i vilken utsträckning förde detta oss närmare målet: fred och samlevnad?

Jag erkänner att innan jag kom till stadsparken tillsammans med familj och vänner hoppades jag i hemlighet att politiker inte skulle försöka åka snålskjuts på evenemanget.  Jag hoppades att kvällsnyheterna inte skulle vinkla sina uppgifter. Jag hoppades att de som stödjer de ledande politiska krafternas destruktiva politiska linje (alla vet vilka de är), och var med i tåget, skulle känna åtminstone ett litet medvetande om att denna typ av initiativ är till fördel för deras släktingar och efterkommande.

What Now? In Macedonian and Albanian - the logo and slogan of the 2001 post-conflict campaign by NGO Civil - Center for Freedom.

Vad händer nu? På makedonska och albaniska – loggan och slagordet för kampanjen efter konflikten 2001 ledd av NGO Civil – Center for Freedom.

Så vad händer nu?

I den artikel han skrev dagen efter marschen påminde Deralla om att år 2001, innan de mest aggressiva fientligheterna under den militära konflikten i Makedonien började, organiserade Civil konserten Rock for Peace (“rock för fred”) i Skopje, och tusentals ungdomar attended. Även om den inte påverkade händelseförloppet ångrade han den inte, och han skrev att man skulle fortsätta stödja kampanjer för fred, oavsett hur poänglösa de kunde tyckas vara – medan “nazistmaskineriet fortsätter med sina förtäckta planer.”

Innan fredsmarschen uttryckte Djordje Djordjevic från Serbien liknande åsikter, i en Facebook-anteckning [sb] med återblickar till engagemanget för fred år 1991, då han, som nioårig pojke, följde med sin moster för att samla underskrifter till stöd för fred innan Jugoslaviens sönderdelning. De samlade in hela påsar fulla av anteckningsblock från människor som skrev under för att lätta sitt samvete (i stil med att “gilla” progressivt Facebook-innehåll dessa dagar) men också sa att det inte tjänade någonting till.

Han skrev:

Jag växte upp nära ett flyktingläger för människor från Kroatien, Bosnien och Kosovo på nittiotalet. När du ser en hel familj förlora allt de har, när du ser en person vara oändligt tacksam över att få ett par av dina gamla slitna gympaskor, eller hur en hel familj måste dela på en burk “humanitetsbönor” till middag, när du hör en kvinna gråta över hela sin familj som massakrerats, känns ingen handling i fredens eller samlevnadens namn amatörmässig eller irrelevant.

Föreställ dig att alla de människor, som satte sina namnunderskrifter i de där anteckningsblocken år 1991, gick ut på gatorna, ställde sig framför militärtankerna och sa ett gemensamt NEJ till krig och ett gemensamt JA för fred. Föreställ dig hur många liv som hade kunnat räddats, hur många tårar som inte behövt fällas!

Under tåget och Facebook-evenemanget uttryckte deltagarna uppskattning för stödet de fått från Global Voices, som översatte tillkännagörandet av fredsmarschen på över ett dussin språk (mk, sb, un, ty, fr, sv, sp, nl, it, mg, bu, al, tu).

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.