Ser du alla språken däruppe? Vi översätter nyhetsinslag från Global Voices för att se till att medborgarmedier från världens alla hörn blir tillgängliga för alla.

Lär dig mer om Lingua-översättningar  »

Japan: Jag är isolerad på min arbetsplats

Internet kan vara en frälsande nåd om du är isolerad på skolan eller arbetsplatsen.” – Det var ett yttrande från min nyliga intervju med Izumi Mihashi [en] från japanska Lingua. Jag blev påmind om det när jag råkade på ett gripande rop i form av ett anonymt blogginlägg [ja].

Mobbning slutar inte på skolgården.

Bild av flickranvändaren maciejgruszecki.com

Notis: Inlägget har blivit översatt i sin helhet. Originaltexten visar inte att någon av personerna skulle vara av något speciellt kön. Den engelska översättningen (som är grund för denna översättningen) har antagit att bloggaren och kollegorna är manliga, men översättaren har valt att använda ett könsneutralt uttryck i den svenska versionen.

Idag insåg jag återigen att sättet jag blir behandlad på på min arbetsplats är väldigt bitter. Jag gick till jobbet på morgonen, kollade min e-mail och blev skälld på av fyra olika personer av fyra olika orsaker inom den första timmen. När jag var ensam kunde jag inte hindra mig själv från att skratta tyst och bittert.
Jag känner att om jag bara kan hitta en positiv sak att hålla fast vid så kan jag ta mig igenom problemen om jag tillämpar den på mig själv. Saken är den att jag inte kan hjälpa att jag tror att jag håller på att bli helt avskuren.
Efter den morgonens problem hade jag lite fritid. Jag gick upp till en av personerna som hade blivit arg på mig och frågade, “Finns det någonting jag kan hjälpa till med?”. Den svarade “Nej”, med ett väldigt trött ansiktsuttryck. Att den inte kunde berätta någonting alls för mig stod skrivet i dess ansikte.
Jag kände mig extremt ynklig, förlägen och så många andra blandade känslor. Från botten av mitt hjärta ville jag säga, “Jag är väldigt ledsen för att jag fick dig att känna såhär.” Allt jag kunde göra var att tvinga mig själv att le och säga, “Snälla, låt mig veta om det finns någonting jag kan hjälpa dig med.” När jag hade återvänt till min plats gick jag igenom tidigare arbete för att se om jag hade någonting att göra. Det fanns många fel så jag satte igång med att fixa dem.
Det är kallt vid min plats vid fönstret så jag hämtade lite varmt te från varuautomaten och satte mig igen i ett försök att värma mig. Personen bredvid mig skrek ursinnigt, “Ta inte med någonting som luktar till din plats. Vad tänker du på!?”. Jag bad om förlåtelse – nästan på mina knän – och flydde till fikarummet.
Jag kände mig deprimerad, tittade ut genom fönstret i fikarummet och funderade över sätt att förbättra mig själv. Den enda planen jag kunde komma på i mitt nuvarande tillstånd var väldigt allmän – jag kan inte göra någonting förutom att vara extra försiktig med mina handlingar och göra mitt bästa.
Denna sortens liv har hållit på i mer än tre månader. I all ärlighet vill jag sluta på företaget. Jag tror att det är dags.
Ibland tror jag att jag inte borde vara här. Ändå känns att sluta utan att förbättra mig själv som att fly. Det kan jag inte göra. Att jag får ett mentalt sammanbrott eller att mina kollegors tålamod tar slut… vilket kommer först?
Förlåt för att jag är en sådan miserabel person. Jag är verkligen ledsen.
Och, jag har blivit förkyld. Men jag kan inte ta ledigt en dag.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.