Det är en månad sedan den amerikanska statssekreteraren Hillary Clinton skrev att Asien nu är fokus för hennes lands diplomatiska, ekonomiska och strategiska [en] utrikespolitik, det innebär både stabilitet och instabilitet [en] för området. Det beror mest på hur Sino-Amerikanska relationer utvecklas när de två länderna lär sig att dela [en] samma geopolitiska teater.
För Kina låter det fortfarande likt en omringningskonspiration [en], någonting som Zheng Yongnian [en], direktör för det Östasiatiska Institutet hos the National University of Singapore, nämnde i detta blogginlägget [zh] från förra veckan som innehåller ett utdrag från hans senaste bok [zh], “Vägen till stor makt: Kina och att omforma världsordningen,” (通往大国之路:中国与世界秩序的重塑) som ska släppas senare denna månaden:
中国的地缘政治非常特殊。中国周边有21个国家(与中国陆地相邻的国家有15个,同中国隔海相望的国家有6个)。从上往下,有朝鲜、日本,接下来是东南亚国家,再下来是印度、缅甸。中国是世界上唯一被核武器包围的国家。中国有安全感吗?如果墨西哥、加拿大要发展核武器,美国拼了老命也不会让它们发展。
中国没有国际空间,拿海权来说,中国有海权吗?没有。往东,走不出去,有美、日、澳大利亚、新西兰等国挡着,往印度洋,有印度。印度的唯一假想敌是中国。现在唯一剩下的是南海,但美国等国都对南海感兴趣,如果那里被堵住,中国一点出海口都没有。中国连航空母舰都没有,怎么去投送兵力?怎么去履行国际责任?更不用说国际领导权。
Även tog Sara K. upp en viktig poäng [en] till mitt tidigare inlägg, hon skrev att:
If China really wants to prevent the perpetuation of the “China Threat Theory”, they should stop pointing so many missiles at Taiwan – and if the PLA had access to Taiwan, it would be much easier for them to attack Japan. If you point weapons at people, you are going to look like a threat.