- Global Voices på svenska - https://sv.globalvoices.org -

Reaktioner på Slutwalken i Costa Rica, religion och kvinnors rättigheter

Kategorier: Latinamerika, Costa Rica, Fotografi, Kvinnor och genus, Mänskliga rättigheter, Medborgarmedia, Protest, Religion, Yttrandefrihet

Söndagen den 14 augusti 2011 genomfördes en Slutwalk i Costa Ricas huvudstad San Jose och orsakade kraftiga motreaktioner i media och religiösa cirklar på grund av påstådda våldsamma anti-kyrkliga slagord. Båda medborgar- och massmedia har bevakat debatten som uppstått efter Costa Ricas version av den världsomspännande protestmarschen.

Slutwalken har gett upphov till blandade reaktioner men den verkliga framgången har varit att få folk att tänka till om genusvåld, religion och respekt.

"Jesus älskar slampor" av Julia Ardón, 2011 [1]

"Jesus älskar slampor" av Julia Ardón, 2011

Förra veckan publicerades en text om anledningarna [2] till protestmarschen:

Marschen är ett svar på en katolsk biskops och en kardinals uttalanden när de besökte Costa Ricas skyddshelgons ceremoni den 2 augusti. De bad kvinnor att klä sig anständigt, undvika att avhumaniseras eller objektifieras samt att inte utföra “manliga” sysslor och hålla sig till hus och hem.

Enligt Pablex [3], journalist och bloggare som tagit sig an att läsa igenom hela talet som biskop Ulloa gav den 2 augusti, yttrade han dock aldrig det som dagstidningen La Nación skrivit och som utlöst indignationen och gav upphov till marschen:

Ulloa no es ningún gurú y está lejísimos de ser el clérigo más inteligente del catolicismo tico. Pero en honor a la verdad, de su homilía (hacer clic para leerla completa) [4] en ningún lado se desprende la frase tan publicada por La Nación [5], pidiendo recato a las mujeres para vestir, algo que en Twitter se podría “taguear” como #peladadelamarchadelasputas.

Ulloa är ingen guru och långt ifrån den smartaste katolska prästen i Costa Rica. Men helt sanningsenligt så står ingenstans i hans tal (klicka för att läsa hela texten) [4] det som skrivits i La Nación [5], att han skulle ha bett kvinnor klä sig mer anständigt. På twitter kunde det ha “taggats” som #peladadelamarchadelasputas [Kommentar – Marcha de las putas är den spanska översättningen av Slutwalk. Pelada är slang i Costa Rica för pinsamt misstag och taggen #peladaNacion används ofta för att peka ut misstag som begåtts av den tidningen.]

Enligt Pablex förlorade Slutwalken viss styrka av att fokusera på en sådan liten detalj när Costa Ricas kvinnor utsätts för så många andra orättvisor och tror att det var kontraproduktivt att rikta så mycket ilska mot kyrkan.

Aún si Ulloa hubiese dicho que las mujeres costarricenses “deben vestir con recato”, eso no hubiera justificado jamás los insultos, las burlas, las malacrianzas y la falta de respeto que ese grupo de fanáticos y alborotadores tuvieron esa mañana de domingo frente a la Catedral Metropolitana. La tolerancia que tanto reclaman de la Iglesia les quedó corta, muy corta, tanto o más como sus enaguas putescas.

Även om Ulloa hade sagt att kvinnorna i Costa Rica “borde klä sig mer anständigt” så hade det inte rättfärdigat förolämpningarna, hånen, oförskämdheterna och bristen på respekt som dessa fanatiker och uppviglare visade utanför la Catedral Metropolitana på söndagmorgonen. Toleransen de ber om av kyrkan hade de själva lite av, mindre till och med än deras slampiga kjolar.
Medeltiden är förbi av Julia Ardon [6]

"Medeltiden är förbi" av Julia Ardón

Rashida Jenny Torres skrev om Slutwalken från sitt eget perspektiv som muslim i Costa Rica [7], och även om hon inte delar den katolska kyrkans tro så tycker hon att marschen visade brist på respekt gentemot muslimska kvinnor som henne. Vissa kvinnor i marschen bar slöjor som en synonym till förtryck mot kvinnor. För Rashida Jenny var marschen en ineffektiv förenkling av en svår fråga som kvinnors rättigheter.

Yo, como mujer, madre, trabajadora y musulmana portadora del velo por decisión propia, sintiéndome siempre orgullosa de cómo me veo, de lo que soy y represento, siento que este tipo de manifestaciones no representa de forma alguna los derechos de las mujeres o de cualquier ser indefenso a no ser abusado tanto física como sexualmente.

A mí me han faltado el respeto cubierta por completo y en un país como este que no es islámico y en donde todos pueden vestir como quieren.

He sorprendido a varones cuando voy en el autobús hacia el trabajo, tratando de levantar mi falda disimuladamente para tratar de ver por lo menos mi tobillo.

Som kvinna, mamma, arbetstagare och muslim med slöja på eget bevåg är jag alltid stolt över hur jag ser ut, vad jag är och representerar. Jag tycker att denna typ av manifestationer inte representerar kvinnors rättigheter eller försvarslösas rätt att skyddas mot fysiska och sexuella övergrepp.

Folk har brustit i respekten för mig även när jag är helt täckt och i ett land som det här som inte är muslimskt och där alla kan klä sig som de vill.

På bussen på väg till jobbet har jag överraskat män som försökt lyfta upp min kjol för att se om de kan få en glimt av min vrist.

Andrea Aguilar Calderón [8] skrev också om Slutwalken och om varför hon inte deltog även om hon anser sig vara en “slampa”. I hennes inlägg “Jag är en slampa men jag deltog inte marschen” [9] skriver hon att hon gärna skulle ha deltagit om fokus hade legat på någon annan av de dussintals institutioner som förtrycker kvinnor och inte bara på det enkla målet den katolska kyrkan:

Pero, al mismo tiempo, me parece que quienes nos hacen la vida de cuadritos a las mujeres, hoy por hoy, no son los curas.
Los evangelios que nos rigen hoy son distintos, no se encuentran en la Biblia. Se encuentran en la televisión, donde las mujeres claro que van a clases, porque tienen derecho a educarse, pero usando una faldita a cuadros y dos colitas al mejor estilo RBD. O, mejor aun: se encuentran en cualquier colegio del país, donde se puede ver a docenas de niñas usando esos pantalones tan ajustados que parece que se los untan cada mañana antes de salir, listas para jugar, desde la tierna edad de trece años, a ser “ricas” porque ese es el objetivo primordial de cualquier mujer en la vida. No es la enorme y abrumadora mayoría la que presta atención al sermón del padre desde el púlpito, pero sí lo es la que mira fijamente a las chicas Pilsen bailar desde la barra y que convierte a cualquier hija de vecina de brassier inflado en “modelo”. No es el infierno lo que espanta al vulgo, si no el rechazo social, el ser la gorda, la solterona, la güeisa que no ha tenido sexo en un mes.

Men samtidigt tror jag att de som gör kvinnors liv omöjliga idag inte är präster.

De evangelier som styr oss hittar vi inte i bibeln. Vi hittar dem på tv, där kvinnor gå i skolan för att de har rätt till det, men i korta kjolar och råttsvansar i RDB [Kommentar – en mexikansk ungdomssåpa]. Eller ännu bättre: de är på gymnasierna i vårt land där flickorna har byxor som är så tajta att de ser ut att ha målats på varje morgon, redo att vid tretton års ålder leka att vara “het” eftersom det är en kvinnas första mål i livet. Den stora majoriteten lyssnar inte på prästens predikan utan tittar på när Pilsentjejerna dansar på bardiskarna och som gör varje granntjej med uppblåst byst till en “modell”. Folk skräms inte av helvetet, utan av utanförskap: att vara den tjocka, en nucka eller en hagga som inte haft sex på en månad.

"Säg inte hur vi ska klä oss, säg att vi inte ska våldtas" av Julia Ardon [10]

"Säg inte hur vi ska klä oss, säg att vi inte ska våldtas" av Julia Ardon

Katolska kyrkans ekumeniska råd har deklarerat att Slutwalken var lagstridig [11] eftersom den uppmuntrade till hat och våld mot en viss religion. Slutwalkens organisatörer har släppt en pressrelease på Facebook [12] där de klargör att de inte uppmuntrat till våld och att det var en annonserad aktivitet som spriddes genom sociala nätverk och lockade många olika personer med olika perspektiv och med enda gemensamma nämnare att kvinnor inte behandlas väl i Costa Rica.

I sitt uttalande citerar de Julia Ardón [13] som gick med i marschen och som gess tillåtelse att använda hennes foton i den här artikeln:

Cosas distintas que se vieron en la Marcha de las Putas en San José, a diferencia de las de otros países:
1-A la par del llamado al respeto y la dignidad de todas las mujeres, hubo un reclamo por la violencia de parte de la Iglesia Católica que insiste en gobernar el cuerpo femenino, y el vehemente llamado al Estado Laico ya.
2-Lo más interesante: la marcha, convocada por grupos feministas, contó con la participación de gente de todas las edades, y además; más o menos un 50% de hombres, lo que la convirtió en una Marcha bastante especial.
Muy sobrio todo, muy alegre, muy bonito y sobre todo: muy lleno de respeto y coraje. Fui muy feliz de ser parte y de encontrarme allí a tantos amigos y amigas. Hoy me sentí orgullosa de pertenecer a esta comunidad costarricense. Acá hay cosas lindas naciendo. Siento mucha esperanza

Skillnaden mellan Slutwalken i San Jose och i andra länder:
1. Hand i hand med krav på respekt och värdighet för alla kvinnor fanns klagomål mot den katolska kyrkans våld när den insisterar på att styrka kvinans kropp, och krav på en sekulär stat.
2. Det mest intressanta: i marschen som organiserades av feministgrupper deltog folk i alla åldrar och runt hälften var män. Det var alltså en mycket speciell marsch.
Den var sansad, glad, vacker och framför allt full av respekt och mod. Jag var glad att jag var en del av den och att hitta så många vänner där. Idag var jag stolt över att det costarikanska samhället. Vackra saker föddes. Jag är hoppfull.

Mångfald på Slutwalken i Costa Rica av Julia Ardon [14]

Mångfald på Slutwalken i Costa Rica av Julia Ardón

Bloggaren Bryan Gonzalez [15] skrev om sitt stöd till Slutwalken och framträdanden med inslag av nakenhet och liderliga handlingar som skulle representera den katolska kyrkan:

Respecto al performance [16] que se realizó en la marcha, pues mi aplauso a la actriz y al actor, fueron quienes mejor representaron la violencia del machismo católico. La iglesia se indigna y afirma que dicha actuación atenta contra la moral pública (de un pueblo mojigato). Pero nada más indignante y una verdadera afrenta a la moral pública que la jerarquía de la iglesia católica encubra a acosadores y violadores. ¿Por qué no se pronuncia al respecto la conferencia episcopal? ¿Por qué si se habla de procesos judiciales contra 2 artistas y no contra pedófilos y quienes les encubren? ¿Y los actos de corrupción financiera perpetrados por la conferencia episcopal no atentan contra la moral pública?

Angående framträdandet [16] under marschen så applåderar jag skådespelarna som bäst representerade den katolska kyrkans manschauvinism. Kyrkan blir upprörd och säger att sådant är en skymf mot offentlig moral (för pryda). Men inget är en större skymf mot moralen är att den katolska kyrkans hierarki skyddar sexförbrytare och våldtäktsmän. Varför talar inte det katolska ekumeniska rådet om det? Varför talar de om att anmäla skådespelare och inte pedofiler och de som skyddar dem? Och hur är det med korruptionen i det ekumeniska rådet, är inte de en skymf mot moralen också?

Reaktionerna på uppträdandet kan läsas i de 105 kommentarer som snabbt eskalerade under ett foto på skådespelerskan på Facebook [16] där hon ligger med ord och kedjor på bröstet samtidigt som hon biter ett radband och har en knytnäve mellan låren. Medan vissa försvarar det som konst anser andra att hon förnedrade sig själv och kränkte kyrkan samtidigt.

Självmordskaninernas [17] blogg kommenterade också Slutwalken. Amorexia skriver att även om han inte höll med om alla slagord så var det hela underbart och ett viktigt inlägg som var stärkande och nödvändigt. Han delar också en video av Slutwalken [18] där det i början skanderas “Nej, jag sa nej. Vad förstod du inte, n:et, o:et eller j:et?” utanför La Catedral Metropolitana:

Även om Slutwalken gett upphov till spridda reaktioner, positiva och negativa, så är den verkliga framgången att folk tänkt på och uttryckt sig om genusvåld, våldtäkt och respekt.

Alla bilder i artikeln tillhör Julia Ardón [19], bloggare och fotograf från Costa Rica och används med hennes tillåtelse.